Hur nya emotioner kan kodas in i våra neuronbanor varje gång vi minns något. Bilden ovan är illustrerade impulser mellan neuron i hjärnan. Det kan vara ett minne som återkallas. Ett magiskt ögonblick – nu är det tillgängligt för en ny känsla att kodas in.

Följ med på en spännande resa in i att minnas – och att glömma. Och hur du kan använda det i din behandling.

Minnesrekonsolidering. Ordet är spännande i sig. Det anger att minnet åter konsolideras, alltså lagras in på nytt i hjärnans minnesspår. Detta är en process som sker med eller utan medveten avsikt i såväl vår vardag som i terapirummet.

Genom att ta isär detaljerna kan du, oavsett metod eller inriktning, vässa hur denna kraftfulla process kan skapa trygghet där otrygghet finns. Vi har tidigare beskrivit minnesrekonsolidering i blogginlägget om hur varje gång vi minns blir det nytt och i minnesrekonsolidering i terapirummet. Här kommer en efterfrågad fördjupning.

Ingen enskild psykoterapiform ”äger” minnesrekonsolidering eftersom det är en process gemensam för både människans och andra arters (se t.ex. Memory reconsolidation, Alberini & LeDoux, Current Biology Vol 23 No 17) sätt att lagra in minnen. Minnesåterinlagring sker hela tiden i vardagslivet utanför terapirummet, liksom i många olika terapimetoder. De flesta av terapimetoderna uttrycker dock inte stegen i sin egen terminologi. Att genomföra stegen i processen fullt medvetet kan öka terapins möjlighet att uppnå kraftfulla resultat. Och så görs förstås redan på många håll.

Här tar vi isär stegen och du kan därmed använda det när som helst – på dig själv eller andra. Läs mer nedan om hur du kan jobba med minnesrekonsolidering i den tillgängliga ICE-modellen – och se en rolig och informativ tecknad film om minnesrekonsolidering längst ned.

Men för att förstå minnesrekonsolidering behöver vi först förstå minneskonsolidering.

Konsolideringen av minnen – kommer från olika system

Minneskonsolidering är inlagringen av ett nytt minne. Under första konsolideringen genomgår minnet en serie förändringar som påverkas av neuropeptider i hjärnan som i sin tur påverkar hur inkodningen av minnet sker. Det har i nuläget upptäckts runt 50-60 olika neuropeptider i hjärnan, som kan blandas på en mängd olika sätt. Dess specifika ”cocktail” för just detta minne utgör byggstenar i hur emotioner kodas in i minnen.

Neuropeptiderna utgör också på- och avkopplingssignaler som förenklat berättar om och i så fall vart informationen skall skickas vidare i hjärnan – och hur vi skall svara på minnet. De ger alltså en viss beteendeimpuls tillsammans med känslan, att gå bort från något eller närma sig till exempel. Dessa utgör grunden för vilka känslor och beteendeimpulser som inkodas i minnet.

När minnet återvänder till oss ger det därmed en flagg för hur vi skall känna och därmed hur vi skall agera på det. Läs mer om neuropeptider i t.ex. artiklen The Wisdom of the Receptors: Neuropeptides, the Emotions, and the Bodymind eller boken The neuropeptides of emotion – båda av forskare och PhD C. Pert.

Denna stabiliseringsprocess då ett nybildat, ”bräckligt” minne omvandlas till ett mer eller mindre varaktigt minne kallas minneskonsolidering. Ett nytt minnesspår hamnar i det som forskarna kallar ett ”bräckligt” tillstånd under ett visst tidsspann – under denna är det känsligt för påverkan i hur det inlagras. Till exempel bestäms här vilket känslotillstånd som det inlagras tillsammans med ovan nämnda neuropeptider. Vi återkommer till det senare.

Konsolideringen sker alltså i samspel mellan förenklat två olika minnessystem som kan vara mer eller mindre aktiverade i processen: Det explicita minnessystemet där det hippocampusbaserade, långsamma systemet kodar in språkliga, faktabaserade minnen som till dels kan komma att lagras in stabilt i vår cortex (att ”kortikaliseras”) samt det implicita minnessystemet där det snabba, amygdalabaserade systemets påverkan ger minnet en känslomässig valör, en bestämd neuropeptid-cocktail som kan vara trygghet, rädsla, obehag, eller annan viktig information om hur vi skall förhålla oss till minnet – är det farligt eller ofarligt?

Integration eller ensam verkan från ett av minnessystemen?

Om de två minnessystemen har verkat tillsammans, och integrerats mellan sina olika banor, kan det skapas vad man kallar autobiografiska minnen. Smaken av grädde och jordgubbar på verandan på landet i barndomen. Minnet av föräldrarnas gräl och ens oroliga bultande hjärna. Detta är de två systemen i samspel – minnen vi minns att vi minns och som har en känsla kopplad till sig.

Det explicita minnessystemet

Här ingår semantiska minnen och autobiografiska minnen

Det explicita minnessystemet, som börjar utvecklas gradvis mellan 2-5 års ålder, kan även verka för sig själv och då skapas semantiska minnen – faktaminnen. Huvudstäder, adresser, årtalet för romarrikets fall. Bra-att-ha-kunskap på alla sätt. Men vi är egentligen inte designade för att skapa stora mängder semantiska minnen åt gången.

Vi behöver en känsla inkodad med minnet för att underlätta inlärning – det hjälper oss skapa autobiografiska minnen som är en typ av minnen som kommer tillbaka med en tidsflagga: en bild av dig själv, någonstans i tiden – med en känsla och ofta en relationell kvalitet inkodad som säger var du var i flockgemenskapen just då.

Levandegjord undervisning som väcker känslor i en relationellt trygg setting skapar möjligheter för mängder av stabil inlärning i form av autobiografiska minnen – denna kapacitet är mycket stor jämfört med den rena faktainlärningen. Stora konsekvenser att dra av detta i all undervisning. Men det är ett annat ämne.

Det implicita minnessystemet

Här ingår känslominnen och procedurminnen. Känslominnet kommer tillbaka just i from av en palett kroppsbaserade sensationer som vi ofta uppfattar som ett känsloläge. En funktion är att känslan som väcks ger oss olika budskap om vad vi skall göra när minnet återvämnder. Går framåt eller tillbaka? Försvar? Utforskande? Känslominnet ger en form av recept för bästa sätt att handla på.

Det implicita minnesystemet kan också verka helt för sig själv, och då inte bli integrerat med ett hippocampusbaserat och tidsflaggat minne.

Det snabba känslominnet och procedurminnet är aktivt hos fostret redan i sista delen av graviditeten och är troligen verksamt livet ut. Det finns mängder med dessa rena känslo- och procedurminnen som lever i våra hjärnor och kroppar, de sätter vår kropp i olika tillstånd genom att skölja över oss som vågor från det förflutna – men så känns det inte när de kommer. Det implicita minnessystemets signum är att det saknar ”tidsflagg” om det inte skett en integration med det explicita systemet. Vi kommer då uppleva att det vi känner händer här och nu. Vi känner lust eller olust, trygghet eller otrygghet, en känsla av avsmak eller lust inför olika miljöer, dofter, smaker, personer som triggar igång implicita känslominnen och våra procedurminnen – kropps- och rörelseminnen av sensorisk och motorisk kvalitet.

Undervisning och inlärning som också integrerar och aktiverar känslo- och procedurminnen – att GÖRA och ERFARA det som lärs in, kommer att ha mycket mer chans att bli långvariga minnen.

Stress och trauma skruvar upp volymen i den implicita systemet

På så sätt är denna bank av minnen en del av både vårt ”fördomssystem” och av vårt trygghetssystem. Ibland eller ibland inte kan ett medvetet, hippocampusinlagrat minne dyka upp längs känslominnets våg. Just det ja, just så doftade det ju i mormors kök när jag var liten, där var det alltid tryggt, kanske vi tänker.

Men ännu oftare kommer bara vågor av olika känslotillstånd i vår kropp att avlösa varandra, som en del av vårt sätt att dra nytta av vår implicta kunskapsbank om världen – vad som känns som hemma och inte. Vi söker oss till det som känns bekant, inte nödvändigtvis till trygghet – det är en nyckel till att förstå hur otrygg anknytning kan söka sig till bekräftelse av otrygghet gång på gång, och hitta relationer som matchar det bekanta.

Eftersom det implicita minnessystemet skruvar upp sin aktivitet via påslag i något av stress-systemen, och får det hippocampusbaserade systemet att minska sin aktivitet, så har trauma och poststress-tillstånd ofta som signum ökad aktivitet i känslominnessystemet – en blick, en doft, en färg sätter igång en våg av ej tidsflaggat minne – faran händer här och nu ropar vår hjärnas eleganta varningssystem.

Efter präglande upplevelser av otrygghet, fara eller livshot kan vårt överlevnadsinriktade system ställa in sig på faroberedskap långt efter att den faktiska situationen passerat. Så oerhört klokt av våra kroppar. Vi är gjorda för att överleva bland katastrofer och har ett nervsystem som hjälper oss hela tiden.

Men vi är även gjorda för att kunna glömma fara och gå vidare. Ett av många uttryck för vår starka resiliens, motståndskraft som gör oss så härdiga och livskraftiga. Hur detta går till förklaras bland annat av minnesrekonsolideringen.

Varje gång vi minns ett minne öppnas möjlighet för nyinlagring

Inspirerad av bland annat den så kallade ”datormetaforen” för hjärnan trodde man länge att när man mindes ett minne så kontaktade man ursprungsminnet, återbesökte dess lagringsplats på ”hårddisken” och sedan låg det kvar där i väntan på nästa besök. Som om minnena var lådor på ett stort lager, vi går fram till en hylla, hämtar ned ett – tittar i lådan och sätter tillbaka på hyllan med exakt samma innehåll.

Men minnerekonsolidringsforskningen visar oss nu att känslotillståndet, alltså neuropeptid-cocktailen, hos ”lagerarbetaren” när hen packar upp lådan och besöker dess innehåll kommer att påverka hur minnet lagras om efter besöket i lådan.

Wow!

Ja, visst är det spännande! Genom att aktivt arbeta med det implicita minnessystemet, känslominnesinlagringen, får vi alltså ny ”packning” i lådan och minnet blir nytt i bemärkelsen att nya neuropeptider nu kodas in tillsammans med det gamla minnet och det ändrar valör. Se gärna filmen nedan med de små mössen som förklarar detta mer. Så spännande och så omvälvande kunskap för alla som arbetar med att öka hälsa och skapa trygghet. Läs gärna mer om forskning av tillämpning i boken Unlocking the Emotional Brain av B. Ecker et al.)

Ett stort antal studier under de senaste 15 åren har alltså visat att konsoliderade minnen återgår till det ”bräckliga” tillståndet då de återkallas i medvetandet – minnesinlagringen startar alltså om varje gång vi minns ett minne – därav namnet minnes-re-konsolideriing. Dessa återaktiverade minnen kan alltså genomgå en ny konsolideringsprocess, som liknar hur ett nytt minne skapas. En chans till att göra något nytt i det gamla.

Limbiska systemet, som ibland kallas ”den emotionella hjärnan”, är hjärnans område som är ansvarig för känslor och som är med och styr vilken neuropeptid-cocktail minnet skall inlagras i. Limbiska systemet kommunicerar givetvis med cortex, som ansvarar för logik, intellekt och språk men vid till exempel små och stora trauman – inte alls begränsade till PTSD i detta sammanhang – kan integrationen, länkningen mellan områden vara begränsad.

Upplevelsens intensitet och minnets stryka är alltså kopplat till graden av påslag i stressystemen och din hjärna pumpar då in näringsämnen och ”förstärkningskoder” i form av nämnda neuropeptider i samband med minnesinlagringen – vilket skapar livliga, ofta livslånga känslominnen. Så när du kommer åt det minnet upplever du också känslorna, oavsett om detta sker implicit eller explicit.

Terapi är en möjlighet att få hjälp att lagra in nya neuropeptider.

Olika terapier – olika tonvikt

En fråga som vissa minnesrekonsolideringsforskare (Alberini, LeDoux et al) har ställt sig är om ren samtalsterapi, som främst engagerar cortex och språkliga centra är ett effektivt verktyg för varaktig förändring såvida inte minnesrekonolidering sker i samband med detta – med eller utan intention. Många människor kan inte få tillgång till sina känslor genom att samtala om dem. Genom name it to tame it-principen så lugnas tvärt om en känsla av att vi sätter ord på den, och känslan blir delvis en kognition. Mycket användbart ibland – och ibland inte.

En del terapiformer, mer eller mindre uttalat, har tonvikten på att släcka ut motorisk respons på ett minne. Som att vid till exempel responsprevention eller affektregleringsarbete vill vi ”dra isär” minnesvågen ifrån dess ihopkopplade motoriska impulser. T.ex. att pausa innan man kastar koppen i golvet av ilska, att sluta undvika att ringa jobbiga telefonsamtal och att stå ut i en känsla utan att agera på den – eller att träna in en ny livsregel eller övertygelse.

Det skall mycket starkt betonas att ovanstående är värdefulla och mycket användbara terapeutiska och beteendemässiga interventioner som har sin givna plats i paletten för förändringsinterventioner. Men som forskare och författare inom minnesrekonsolidering (B. Ecker, C. Alberini, L. Clausen) är dessa inte detsamma som minnesrekonsolidering – även om det skulle kunna bli den mer eller mindre oavsiktliga följden av dessa steg.

Man påpekar att en stark implicit minneskrets är fortfarande är helt intakt även efter att den blockerats från att skapa motorisk respons. Den gamla kretsen kan därför blossa upp igen – vilket innebär att det finns en inbyggd sårbarhet för återfall i dessa tillvägagångssätt. Det implicita minnet är kvar, även om det inte ”larmar” just nu, som Cozolino beskriver det i The Neuroscience of Human Relationships. Så låt oss se på en enkel modell för minnesrekonsolidering.

Minnesrekonsolidering är en form av neuroplasticitet som tillåter att ett känslomässigt inlärt schema som lagrats i implicit minne kan raderas, inte bara åsidosättas och undertryckas.

Terapeutisk applikation – ICE

För att arbeta minnesrekonsoliderande kan det vara hjälpsamt att påminna sig om de där neuropetiderna som är inlagrade med minnet. Att engagera det limbiska systemet eller den emotionella hjärnan startar den ”neuropeptid-cocktail” som nu kan återlagras i minnet efter att det besökts. Vilken cocktail vill vi ha med? Tillståndet i kroppen som inlagrar minnet styr. Vi beskriver detta arbete i parterapi i minnesrekonsolidering i terapirummet och vi kommer att återvända med fler praktiska exempel i kommande blogg.

Det finns många olika beskrivningar av stegen i minnesrekonsolidering, i litteratur och online. Vi stannar här vid en lätt minnesregel – ICE, hämtad från den lättillgängliga och användbara boken Memory Reconsolidation Applied av L. Clausen. Stegen kan göras av dig själv för sig själv eller av dig som terapeut:

  • I – Identify. Hitta känslominnet. Fånga upp det och låt det fylla kroppen. Skapa plats för känslan. Vägen hit kan vara via ett autobiografiskt minne – ett minne vi minns att vi minns med en känsla i. Eller så är det just bara en våg av obehag, äckel, avsmak, fara, rädsla som kommer från det implicita minnesystemet. Be klienten lägga handen på där känslan känns som mest och visualisera att den får utrymme. Du kan fråga din klient – har denna känsla en ålder? Kanske eller kanske inte kommer ett autobiografiskt minne upp när du låter känslan ta plats. Bli nyfiken på vad som kommer utan att gå in i orsak-verkan-tänk – vi återbesöker bara ett av många minnen på detta känslo-tema. Låt inte orden ta överhand, låt det gå långsamt, långsamt och stanna i andning och närvaro. Bara här börjar en ny neuropepid-cocktail ”kokas”. Vi är inte ensamma – vi får besök i det otrygga minnet av någon – kanske oss själva med varmt och öppet hjärta eller en terapeut.
  • C- Calm eller Connect. När minnet ovan fått ta plats och fått fylla kroppen i denna trygga setting, skapad i terapi eller av din egen self-compassion, så skall denna nya ”känslo-cocktail” stärkas. Det kan ske på tusen och en sätt och inget är rätt eller fel – målet är att skapa en handfast biokemisk påverkan av tillståndet trygghet så att kroppen har tillgång till att koda in nya känslor i det nu ”bräckliga” minnet från steget ovan. Här är bara ett exempel: hjälp klienten att resa mentalt i tiden – detta är ett av de nio övningsområdena som stärker trygg anknytning – tills ett tryggt minne hittas. Låt detta minne på samma sätt fylla kropp och medvetande genom kroppslig upplevelse av känslan. Lek med den, var sitter den i kroppen, hur ser man ut, vilka är med? Men låt känslan, inte orden, dominera. I kommande blogginlägg går vi igenom fler sätt att ensam eller med en annan hitta och skapa lugn i kroppen. Men kan även arbeta med Connect, meningsfull kontaktupplevelse, för att uppnå kraftfull reglering av det parasympatiska lugn- och rosystemet. Läs mer om det arbetet här.
  • E – Exchange. Exchange, utbyte mellan känslorna, börjar automatiskt ske redan i båda stegen ovan. Exchange sker alltså redan. Men principen kan användas i ett mer aktivt utbyte, och är lättast att lära sig göra i en terapeutisk setting med en trygg person. Men sedan kan man göra den själv, hela livet ut. Arbeta med att pendla mellan de två minnestillstånden. Återbesök känslan i det autobiografiska minnet om ett sådant dök upp på första steget, annars gå bara tillbaka till känslan i kroppen så som den var. Var inte rädd för om obehag kommer tillbaka. Via vårt fantastiska mind, som ger förmågan att styra uppmärksamhet så kommer vi strax att kunna pendla fram och tillbaka igen och igen, och gå tillbaka till det trygga tillståndet. Öva på pendlingen i en kroppslig betydelse – känslan skall vara med i kroppen så du kan följa hur den ändras genom övningen. Fram och tillbaka, lägg märke till vad som ändras med det första minnet i kroppen under pendligen.

Stegen är klara när minneskänslan från steg I – Identify inte längre dominerar i sin otrygghet. Vi har nu arbetat in en ny känsla i ett gammalt minne. Vi har återbesökt ett gammalt minne men denna gång gör ”lagerarbetarens” trygga känslotillstånd att något nytt packats ned i lådan som är det gamla minnet, nya neurpeptider följer med i det gamla minnets rekonsolidering. Om det skett i en trygg relationell setting är det dessutom en aspekt till inlärd – vi är inte ensamma i otrygghet längre. Detta är grunden i att börja skapa trygg anknytning.

Fönstret av bräcklighet – timmar efter återkallande

Under en period från omedelbart efter återkallande av minnet och upp till någonstans mellan 3-5 timmar, visar forskningen, kvarstår minnets ”bräcklighet” och mottaglighet för ny påverkan. Under hela denna period är minnet alltså tillgängligt för att få nya neuropeptider ”inbakade” i det. Det har stora konsekvenser för all behandling. Ofta sker den i kortare sessioner utspritt över tid.

Som terapeut behöver du då hjälpa klienten att medvetandegöra, välja och kanske aktivt skapa vad man ”badar” i för känslotillstånd efter ett minnesrekonsolideringsarbete. Om du har en klient som i sitt övriga liv, utanför terapirummet ”badar” i stress, otrygghet eller kanske till och med hot och fara, börja med att arbeta med att skapa en hållbar miljö utanför – annars kan otryggheten igen ta överhand i det återkallade minnet. Läs gärna mer om cirkelrörelsen som gör oss hållbara för att stötta en tryggare setting i och kring klienten.

Vi återkommer till både klinisk applikation av ICE och fönstret för bräckliga minnen i kommande inlägg. Läsa mer? Sök efter ”Memory reconsolidation” online eller leta upp Memory Reconsolidation Applied av L. Clausen. The Wisdom of the Receptors: Neuropeptides, the Emotions, and the Bodymind eller boken The neuropeptides of emotion – båda av PhD C. Pert. Eller sök efter C Alberinis foskning, t.ex. Memory reconsolidation, Alberini & LeDoux, Current Biology Vol 23 No 17. Boken Unlocking the emotional heart av B. Ecker et al. rekommenderas också.

Vill du lära mer om minne och om hur trauma påverkar det?

Kom till oss på kurs och lära dig mer om hur anknytning, hjärna och mind hänger ihop. Levandegjord undervisning som väcker känslor i en relationellt trygg setting är vårt signum. Det är vad vi pratar om när vi pratar om Interpersonell Neurobiologi. Varmt välkommen!

Kursdatumen kan ha passerat när du läser detta – klicka på länkarna ändå så ser du kommande datum.

Välkommen till Inspirationsdag i interpersonell neurobiologi 12/5 i Göteborg. Att använda uppmärksamhetsstyrning och kunskapen om hur minnet funkar är högrelevant i psykologisk första hjälpen, välkommen på Krishantering och Psykologisk första hjälp 29/1 i Göteborg.

Nästa fördjupningskurs för alla som arbetar med mänsklig utveckling Interpersonell neurobiologi fördjupning, startar 24 mars och nästa specialistkurs för psykologer i Interpersonell Neurobiologi startar 17 mars.

Är du intresserad av att arbeta med par och vill inspireras av Interpersonell Neurobiologi och Encounter centered Couples Therapy? Välkommen till Interpersonell neurobiologi i parterapi GÖTEBORG 21/1 och därefter 10/6 – 2020. Obs att dagen har förkunskapskrav.

Och, äntligen – fortsättningskursen för dig som gått Interpersonell neurobiologi fördjupning eller specialist – Interpersonell neurobiologi Del 2 – Fortsatt integration, start 1 april 2020. Här kommer minnesrekonsolidering att vara vår röda tråd, i teori och applikation.