Hot-responskedjan & SIBAM – att utforska och integrera kroppens bidrag till överlevnad

Var är kroppen just nu, och var behöver den för resurs?

Det autonoma nervsystemet reagerar i millisekunder, långt innan den mer kognitiva delen av hjärnan hinner reagera. Denna del av nervsystemet är inte viljestyrd: hjärtslag, delar av andningen, muskeltonus som skiftar autonomt, pupiller som ändrar storlek, adrenalin-, kortisol- och oxytocinutsöndring samt andra delar av kroppens stressrespons och reglering.

Den mer språkliga delen av hjärnan ligger ofta flera sekunder efter och hittar i efterhand på en förklaring till varför vi reagerar autonomt och somatiskt som vi gör. Det är vad Deb Dana menar med ”state before story” – först kommer ett tillstånd i kroppen, sedan skiftar berättelsen om vem vi är och varför (Dana, 2018, 2020).  Inom Interpersonell neurobiologi beskrivs hur lindrande ett bärande narrativ är när Daniel Siegel talar om ”name it to tame it”. Med det menas att när vi sätter ord på en upplevelse, kan det hjälpa till att dämpa limbisk aktivering och skapa mer reglering (Siegel, 2020). Men oavsett så kommer vårt narrativ att skifta med kroppens tillstånd (Porges, 2021, 2022; Dana, 2018, 2020).

Det vi skall undersöka nedan är kroppens icke-viljestyrda, överlevnadskraftiga sätt att försöka hålla oss vid liv. Vi kallar dem överlevnadsrespons, inte ”försvar”, ett ord som annars kan föra tankarna både till specifika psykologisk teorier.  detta är en ren somatisk reaktion, psykologin kommer sedan, precis som i ”state before story”. Ordet ”försvar” kan även snäva in oss till mot kampresponsen, men vi har fler strängar på vår autonoma lyra: ropa på hjälp, blidka, foga, frys, flykt, kamp, eller kollaps. Vi återkommer till dessa responser när vi går igenom  hot-responskedjan nedan.

Aktuellt vid trauma

Händelser som varit skrämmande eller där vi upplevt oss maktlösa och ensamma, som vid trauma, kan ge dessa responser som sedan ofta ekar i nervsystemet över längre tid. Livet kan då börja kännas som en lång överlevnadssträcka, där kroppen alltid är på sin vakt  (van der Kolk, 2014). Vid trauma känns det som om hotet är närvarande här och nu, långt efter att den faktiska faran är över (Levine, 2015; Payne, Levine & Crane-Godreau, 2015). Kroppen har blivit en farlig plats.

Och vid vardagsresponser

Men även efter mer vardagliga skeenden som en fallolycka, en social skamupplevelse, eller en relationell fnurra på tråden, kan göra att vi bär kvar dessa inneboende impulser att handla, långt efter att händelsen är över. Du känner säkert igen hur det är att gå igenom samma vardagssituation igen och igen och önska att vi bara hunnit/kunnat göra eller säga just det där, då hade allt känts mycket bättre.

När vi ger våra utbildningar i Psykologisk första hjälp, som till stor del bygger på att arbeta med autonom reglering, då övar deltagarna just på dessa vardagliga situationer, fullt tillräckliga för att väcka hela eller delar av kedjan av hotrespons, utan att händelsen för den sakens skull är ett trauma.

Om du arbetar med kedjan i traumasensitiv behandling kan det vara en bra idé att börja utforska dess impulser just i vardagshändelser, innan ni går till de svåraste.

Hot-responskedjan belyser alltså både trauma och vardag

Inom Somatic Experiencing® (SE) illustreras paletten av autonom respons av hot-responskedjan, på engelska Threat Response Chain, utvecklad inom Peter Levines skola för att beskriva hur nervsystemet rör sig genom olika autonoma tillstånd när något uppfattas som hotfullt, och hur kroppen sedan, under goda förutsättningar, kan hitta tillbaka till det som kallas utforskande orientering (Payne et al., 2015; Kuhfuß et al., 2021).

Man kan säga att måttet på om en händelse blir traumatiserande delvis beror på hur lång tid det tar för nervsystemet att kunna återvända till en upplevelse av ”tillräcklig säkerhet” här och nu. Det är alltså nervsystemets respons på händelsen, inte händelsen i sig, som avgör om den blir traumatiserande eller inte. Peter Levine sammanfattar detta med orden: ”Trauma is in the nervous system, not in the event” (Levine, 2010, 2015).

Därav att Peter Levine även säger:

Don’t chase the story

För det är inte i berättelsen eller händelsen som eko-effekten i nervsystemet ligger, utan i kroppen och i den förkroppsligade hjärnan.

Hot-responskedjan, röd och svart stress i en föreslagen hierarkisk struktur, som varierar efter inlärningar och situation

I den hot-responskedja som används inom SE och närliggande somatiska modeller går vi in i olika överlevnads- och skyddsresponser. De kan beskrivas som en hierarki, men inte i bemärkelsen att alla går igenom alla steg, utan som en föreslagen ordning som vårt autonoma system skulle kunna välja vid optimala förutsättningar (Porges, 2022).

Men vi kan lika gärna ha med oss upplevelser och inlärning som gör att vi börjar längre ned i kedjan – vilket är mycket överlevnadssmart. Vet kroppen av erfarenhet att det inte hjälper att ropa på hjälp, lägger den inte tid på det utan väljer en annan strategi. Det är ingen brist eller dysfunktion, utan ren överlevnadskunskap.

Vi kan också hamna i extrema situationer eller livsfara där nervsystemet adaptivt går direkt till responser som annars skulle ligga längre ned i kedjan, om tidigare steg inte bedöms som möjliga av neuroceptionen – den process där det autonoma nervsystemet flera gånger per sekund scannar omgivningen efter signaler om fara eller säkerhet (Porges, 2022).

Om du arbetar med eller känner till vår fyrcirkelmodell för autonom reglering så kan de förstås på detta sätt:

Röd stress: sympatikusdominerade, aktiverande responser (aktiva sociala responser, samt flykt, kamp, frys)

Svart stress: dorsal vagus-dominerade, kollapsinriktade/energisparande responser (uppgivna sociala responser samt spela död, kollaps)

SIBAM  – en vän i 5 portaler för att utforska de olika minneskanalerna & kroppstillstånden

SE använder en akronym till minneshjälp för att utforska ett kroppstillstånd eller minne, SIBAM: Sensation, Image, Behavior, Affect, Meaning.

I stället för att enbart fråga “vad hände?” som ofta mest väcker M-mening och innebörd kan vi utforska:

• Sensation/ Sensationer – kroppsförnimmelser– vilka kroppsförnimmelser är närvarande nu? Tryck, värme, dragning, skakningar, tyngd, tomhet.

• Image / Bilder – definition här: något som kan upplevas med våra 5 sinnen. Vilka bilder eller fragment av bilder dyker upp? Hur såg det ut, luktade, smakade, känselförnimmelser, smak, ljud?

• Behavior/ Beteendeimpulser (mikro- och makrorörelser) . Vilka impulser till rörelse finns i kroppen, även om de är minimala? Dra sig undan, trycka bort, skydda, falla ihop.

• Affect /Känsla vilka känslotillstånd är aktiva? Rädsla, skam, sorg, vrede, avstängdhet.

• Meaning /Innebörd eller berättelse vilken mening eller, tolkning finns? Både själva den linjära berättelsen och den implicita som “Det var ingen idé att be om hjälp”, “Jag är svag”, “andra människor innebär fara” kommer in här

Payne, Levine och Crane-Godreau betonar vikten av att guida uppmärksamheten varsamt mot interoceptiva och proprioceptiva signaler, snarare än att jaga ”berättelsen” (Payne et al., 2015).

SIBAM visar alltså fem portaler för att utforska var kroppen befinner sig, liksom hur ett minne påverkar oss. Genom att använda SIBAM kan vi få en betydligt mer nyanserad bild av vad som rör sig i systemet än om vi enbart lyssnar på orden, som ofta ligger mest i M – Meaning (Payne et al., 2015). I rent samtalsstödda terapier tenderar denna kanal ofta att dominera. Levine påpekar att det ”inte kan överskattas hur mycket trauma är ett proceduralt, kroppsligt fenomen” och varnar för att katarsisinriktade arbetssätt riskerar att överväldiga nervsystemet, medan rent kognitiva interventioner inte når den nivå där traumats energi sitter (Payne et al., 2015).

I vardagliga, mellanmänskliga möten i familjeliv, relationer, vänskap, arbetsliv, föräldraskap kan denna förståelse hjälpa oss att se vilket slags resurs nervsystemet behöver, och att inte tolka autonoma reaktioner som misslyckanden eller ”bristande motivation”. Genom SIBAM kan vi både lära känna kroppens rikliga lager, i både vardag, terapi, minnesrekosolidering eller annat traumasensitivt arbete.

Och – om vi använder SIBAM i utforskandet av en icke-fullbordad hot-responskedja,  blir det lättare att navigera. Kanske utforskar vi t.ex. en tydlig flyktimpuls, eller en stark känsla utan bild, eller en kroppslig kollaps utan narrativ. Och kan då börja hjälpa systemet att uppleva den resurs som inte hann ske, och att få fullborda kedjan.

SIBAM till frukost?

Börja gärna åter öva i SIBAM vardagshändelser, om du eller din klient övar på att utforskamorgonens frukost, kan ni undersöka: vilka kroppssensationer, hur såg bilden ut (syn, smak, känsel, lukt, hörsel), vad gjorde kroppen, hur var känslan/affekt – och vad hade det för mening/innebörd. I detta exempel kommer det mening ofta som en åsikt, att frukosten var god, eller var en praktikalitet. Att börja med vardagliga händelser som en frukost bygger det nätverk av utforskande som vi vill skall stärkas för att kunna närma oss svåra händelser.

Vad hade behövt hända?

När vi går in med intentionen att tillföra det som inte hann, fick eller kunde ske, börjar nervsystemet ofta reglera sig redan där. I Somatic Experiencing formuleras detta ofta som att nervsystemet inte tycker om överraskningar,  det vill ha en möjlighet att hinna respondera utan att tvingas till reaktivitet, vilket i och för sig är mycket överlevnadskraftigt.

Trauma, eller andra mindre men ändå kvarvarande ekon i vårt nervsystem, uppstår enligt Somatic Experiencing och andra somatiska skolor, när något hade behövt hända, men inte gjorde det, ofta på engelska sammanfattat i frågan:

What did not get to happen?

Detta är verktygsfrågan för att kunna gå in i vilken del av hot-responskedjan kroppen än befinner sig, och börja skifta nervsystemets respons på händelsen, för där finns lindringen

Vi ändrar alltså inte berättelsen, utan nervsystemets respons på den, och de implicita minnena. Det är grunden för all minnesrekonsolidering. Genom att i bilder, i säker relationell setting, med sensoriska sinnen med och med somatisk förankring, gärna via SIBAM ovan, kommer vi att kunna skapa en annan känslomässig ton i minnet genom att medvetet ”skriva om” händelsens implicita minnesbanor, och att aktivera procedurminnet, sker minnesrekonsolidering. För varje gång vi aktiverar ett minne lagras det in på nytt, med chans för en ny känsla, den kroppen har nu av ökad säkerhet, att få följa med minnet.

Mycket ofta förekommande resurser kopplade till det som inte hade utrymme att ske är, som exempel:

• Inget stöd fanns – tillför resursen support, av en vän, superhjälte eller ”kompetent beskyddare”
• Snabbt förlopp – tillför resursen tid, använd fjärrkontrollen, spela upp ”minnesfilmen” långsamt
• Det var för intensivt – tillför en resurs av madrass att landa på, styrka att hålla emot, eller snabbhet att fly

Ovan är just bara exempel, personen som varit med om händelsen kommer att veta vilken resurs som behövs. Ni kan tillsammans gestalta hur detta hade varit, känts, sett ut, upplevts av kroppen. Här kommer fullbordandet – den completion som hela trauma- och minnesomförhandlingen syftar till – ofta spontant, om den bjuds in (Payne et al., 2015).

Nu går vi så här igenom hela hot/responskedjan. På varje steg kan du eller din klient stanna upp och gå igenom SIBAM. Enbart riktad, medveten uppmärksamhet är en reglerande funktion i sig (Siegel, 2020). Vi börjar med en schematisk skiss:

Hot-responskedjan

I utforskandet visar kroppen var den har sin respons när minnet återkallas. Utgå från minnet, så som et kommer tillbaka nu. Kroppen är en pålitlig vägvisare, speciellt i beteendekanalen. Kan ni även stanna och tillföra resurs, på alla de platser som behövs, där ”något inte fick hända”, men som borde ha fått hända.

1. Utforskande orientering

Utifrån vår fyrcirkelmodell för autonom reglering skulle man kunna säga att kroppen då är från ett blått och grönt läge. Kanske i en blå, utforskande orientering eller ett mer grönt tillstånd, med vila, lek och kanske social kontakt. Vi kanske går en promenad i skogen, utför en uppgift, cyklar till jobbet eller umgås med vänner.

När vi är i dessa system, särskilt det gröna men även det blå, är ofta är ventral vagus den nyare grenen av parasympatikus, del av vårt sociala engagemangssystem,  påkopplat: mimik, röst, ögon, hållning och andning speglar att kroppen upplever tillräcklig säkerhet för att kunna vara nyfiken och relationellt reglerad  (Porges, 2022; Dana, 2018).

2. Möjligt hot – kroppen växlar läge

Detta sker snabbt och icke viljestyrt, på några millisekunder har

a) Arrest/startle – initial snabb frys

Så sker något oväntat. Ett ljud, en blick, en tonförändring, en abrupt rörelse, kanske något som rasslar till i gräset. skiftar nervsystemet snabbt. Först kommer ofta en arrest-/startle-respons: kroppen “fryser till” ett ögonblick, andningen förändras blir ofta grund eller återhållen, muskulaturen spänns. Det här är en autonom omkoppling, ett snabbt stopp innan kroppen väljer nästa steg (Payne et al., 2015).

b) Defensive/preperatory orienting – förberedande orientering

Om nervsystemet fortsatt läser situationen som potentiellt hotfull går vi in i förberedande orientering, som ibland. översetts ”försvarsorientering”. Blicken börjar söka, ofta först litet bredare men så snabbt fokuserat på det som finns rakt framför oss, vi blir tunnelseende, det gäller att se faran närmast först, kroppen scannar det som finns i närheten, nervsystemet läser – via neuroception, subtila signaler: tonläge, ansikten, kroppar, avstånd, var finns flyktvägar. Varifrån kom prassladet i gräset? Det här är fortfarande förberedande, det autonoma systemet håller koll, men har ännu inte gått till specifik överlevnadsrespons (Porges, 2022; Dana, 2020).

c) Identify/Evaluate – identifiera- och utvärdera-läge:

Denna fas glider ofta över i ett mer tydligt identifiera- och utvärdera-läge.  utan att det behöver bli medvetna tankar bedömer nervsystemet om det kan finnas sociala vägar (kontakt, hjälp, anknytning) eller om mer mobiliserade strategier behövs. Detta kan gå så fort vid upplevelse av fara att detta inte registreras av medvetandet. När vi arbetar traumasensitivt  stannar vi ofta upp medvetet här: om vi hade hunnit –  kanske kan vi nu frysa skeendet med den magiska fjärrkontrollen, och undersöka: vad hade vi hunnit se eller uppmärksamma då? Vad var det egentligen som prasslade i gräset? Varifrån kom bilen? Vad sade egentligen partnern eller kollegan? Här finns möjlighet till kortikala resurser bortom de autonoma att aktiveras, som ”name it to tame it” (Siegel, 2020) nu när ni sänker tempot.

Ovanstående tre steg går vi nästan alltid igenom vid en plötslig oväntad upplevelse, ofta mycket snabbt men ibland under längre tid. Om det autonoma systemet i steget identifiera och utvärdera bedömer att hot finns kvar, aktiveras någon form av överlevnadsrespons, som då kommer att ta över från mer långsamma kortikala processer igen (Siegel, 2020).

3. Hot finns – en överlevnadsrespons startar

a) Social överlevnadsrespons, ”röd”relation är första överlevnadsstrategin

När vi fortfarande uppfattar att vi har möjlighet att få hjälp och kontakt kommer vår sociala överlevnadsrespons först: att söka kontakt, ropa på hjälp, tend-and-befriend, appeasement/blidkande av en förövare, som alla tillhör en blandning av socialt engagemang, hopp om kontakt, och en röd, sympatikusmedierad stress.

Här kanske vi söker oss till någon som ger support och kontakt, en vän eller medmänniska – eller försöka blidka en potentiell förövare genom att anpassa sig, mjuka till sig, bli “snällare”, gå den andra personen till mötes.

Detta är djupt biologiskt: det ventrala sociala engagemangssystemet försöker skapa säkerhet via relation (Porges, 2022; Dana, 2018, 2020). Det är inget “personlighetsdrag” ur ett somatiskt perspektiv är det en autonom strategi för att överleva tillsammans under fara, genom anknytning.

Foga, fawn och submit – när socialt engagemang blandas med svart stress

Efter, att ha försökt aktivt söka hjälp vi kontakt förlängd frys kan nervsystemet gå in i fawn/submit. Här finns fortfarande socialt engagemang men samtidigt börjar kroppen röra sig mer tydligt mot svart stress enligt vår fyr-cirkelmodellen, muskeltonus sänks, mimik minskar. Det dorsala vagussystemet börjar kopplas in i kombination med fortsatt anknytning; kroppen försöker överleva genom fogande, underkastelse och anpassning.

Det här brukar i vardagsspråk kallas fawn, “people-pleasing” eller att vara extremt foglig, men ur ett somatiskt perspektiv är det en autonom strategi: nervsystemet bedömer att motstånd skulle öka risken för skada, och att fogande därför är mer överlevnadskraftigt (Porges, 2021, 2022; Levine, 2015).

b) Flykt, rörelse från faran

Om sociala vägar inte upplevs möjliga, eller tillräckliga, kan energin i kroppen riktas mot flykt. Kroppen vill bort: benen vill gå, springa eller backa, blicken letar utvägar, hela systemet mobiliseras för att ta sig ur situationen. Sympatikus ger puls, blodtryck, muskeltonus – redo för rörelse. En mer subtil flykt i mikrorörelser är att vika undan med blick, bryta kontakt, tystna.

c) Kamp, rörelse mot faran

När flykt inte autonomt värderas vara möjlig eller om vi har tidigare inlärning som visar att kamp är effektivt, kan kampresponsen aktiveras. Energin går framåt: beteendeimpulser att trycka bort, hålla emot, skydda, sätta gräns, bita ifrån. Känslan är ofta den högaktiverande ilskan Även här är det autonom reglering, inte vilja, kroppen mobiliserar kraft för att försöka påverka situationen fysiskt (Payne et al., 2015; Kuhfuß et al., 2021).

Forskning på SE pekar på att mycket av arbetet med kamp/flykt handlar om att låta dessa värjande impulser,  som ofta avbröts eller inte hann ta form helt, få “göra klart” på en doserad och reglerad nivå, inte att provocera fram kraftfulla utbrott (Payne et al., 2015). Det kan vara skönt med utbrott för stunden, men prognostiserar bara mer kamp/ilska fortsatt, eftersom utbrott är starkt biokemiskt belönande (Siegel, 2020).

d) Förlängd frys, motsatta impulser kolliderar

I situationer där kroppen både vill röra sig (fly eller kämpa, eller ropa på hjälp) kan ”kollisionen” av impulser skapa en förlängd frysrespons. Nervsystemet har då på hög aktivering – sympatikus är igång – men rörelsen hålls tillbaka; resultatet blir ett skenbart “frysläge” där kroppen står still,  men på insidan är aktiv, ofta med spända muskler, snabb puls och hög andning och högt kortisolpåslag.

Detta kan upplevas som att vara frusen i kroppen, oförmögen att agera, med en stark inre dragning i flera riktningar samtidigt. Man vill både bort och kanske fram, både säga nej och vara kvar. I SE beskrivs detta som ett viktigt område att titrera kring – att i små doser börja följa de olika riktningarna för att hitta vilken impuls som vill fullbordas (Payne et al., 2015; Kuhfuß et al., 2021). En praktisk rekommendation är att utforska de kolliderande impulserna vid förlängd frys.

e) Spela död och kollaps, svart stress i ren form

Det finns inte längre någon upplevelse av att relation, kamp eller flykt är möjliga vägar. Här prioriterar nervsystemet bort social reglering och rörelse, det hjälper inte och det kommer att ta för mycket kraft. När neuroceptionen (Porges, 2022) autonomt värderar situationen som helt utan påverkansmöjlighet, kan nervsystemet gå till immobilisering via dorsal vagus, den äldre grenen av parasympatikus, i fyr-cirkelmodellen visat som svart stress.

Energin sjunker och känslan är ofta tomhet, som ”inget alls” eller förtvivlan, känslor som stöder energispar. Muskeltonus sjunker, mimiken slocknar, andningen blir tyst eller långsam, medvetandet kan snävas in eller “släckas” Dissociation kan ske (Porges, 2022; Payne et al., 2015).

I djurvärlden ser vi detta som ”spela död”. I människor kan det visa sig som kollaps, avstängdhet, dissociation, “jag försvann”, utmattningsliknande tillstånd och en upplevelse av att inte kunna påverka någonting. Levine beskriver hur sådana reaktioner startar kraftiga kroppsegna smärtstillande och dämpande system, en slags biokemisk bedövning som gör det uthärdligt att vara kvar i en ohanterlig situation (Levine, 2015; Payne et al., 2015).

4. Discharge/urladdning och reset av nervsystemet

När en somatisk överlevnadsimpuls får fullbordas på ett tillräckligt doserat sätt  eller vi får uppleva den resurs vi behöver har nervsystemet möjlighet att gå till ”reset”. Ibland sker de i flera led, och ibland vid samma tillfälle, men vanligast är återkommande ”vågor”. Där uppstår ofta det som inom SE kallas discharge, en form av urladdning av energi och biokemisk laddning: nervsystemet ”släpper ut” energi som tidigare varit bunden. Det kan komma skakningar, darrningar, gäspningar, suckar, värmevågor, tårar, skratt eller plötslig djupare andning.

I SE är detta varmt välkomna uttryck, som tas emot och ibland förstärks. Discharge förstås som tecken på att det autonoma nervsystemet byter tillstånd – från hot-responskedjan mot mer reglerade lägen (Payne et al., 2015; Levine, 2015).

I sina polyvagal-texter betonar Porges att upplevelser av säkerhet och samspelet mellan våra nervsystem är avgörande för att en sådan reset ska bli möjlig (Porges, 2022, 2023). Deb Dana har utvecklat en rad konkreta sätt att arbeta med “the rhythm of regulation”, det vill säga hur vi via kropp, relation och miljö kan underlätta återgång till ventral vagus-dominerad orientering (Dana, 2018, 2020).

Det finns också exempel, bland annat från arbete med militärer, där underlättande av skakningar och rörelser som följer kroppens spontana tremor i rätt tajming underlättar en sådan reset, genom att nervsystemet får “göra klart” sina mobiliseringsmönster i en säker kontext, (Payne et al., 2015; Kuhfuß et al., 2021).

5. Om möjligt åter till utforskande orientering

Om omgivningen nu upplevs som tillräckligt säker kan det autonoma nervsystemet återvända till det Deb Dana kallar vårt ”hem” – den ventralt medierade delen av nervsystemet där vi kan vara i socialt engagemang, lek, vila och utforskande. Tiden det tar för oss att gå tillbaka till detta hem, när omgivningen åter är tillräckligt säker, kan ses som ett mått på vår resiliens (Dana, 2018, 2020).

Titrering, inte katarsis, därför är små doser är mer nervsystemsvänligt

En central poäng i Somatic experiencing och mycket av den moderna traumalitteraturen är skillnaden mellan titrering och katarsis (Payne et al., 2015; Kuhfuß et al., 2021).

Katarsis, en stark, explosiv avreagering. Kan kännas befriande i stunden, men riskerar att överväldiga nervsystemet och förstärka samma mönster av hyperaktivering eller kollaps som redan är problematiska. Nervsystemet får då ännu en erfarenhet av överväldigande, eller ett inlärningsspår som förstärker nya utbrott, som visserligen kan vara belönande på kort sikt men inte leder till långsiktig reglering.

Titrering, som innebär i stället att närma sig aktivering i mycket små doser, i ett tempo där systemet hinner registrera både aktivering och återgång mot något mer reglerat. Med titrering kan kroppen successivt utforska delar av en flykt-, kamp-, fawn- eller kollapsimpuls utan att bli överväldigad. Det är här mikrorörelser, små skift i hållning, andningsförändringar och subtila affektvågor blir centrala, snarare än dramatiska utlevelser.

 SE som behandlingsmetod avråder från katarsisarbete, och pekar på att just denna somatiska, doserade inriktning kan bidra till minskade PTSD-symtom och bättre autonom reglering (Kuhfuß et al., 2021).

Sammanfattning av själv- och samreglering och att det som “inte kunde hända” får kan hända nu

Daniel Siegel beskriver i tredje upplagan av The Developing Mind hur våra nervsystem formas i relation och hur trygg anknytning, mentalisering och samreglering är centrala för hjärnans utveckling och flexibilitet (Siegel, 2020).

Det gäller också när vi arbetar med hot-responskedjan i vardagen: det är via relationen, med andra, som vi lär oss att vara i kontakt med oss själva. En trygg persons närvaro, en säker kropp i rummet, en mjuk blick, någon som stannar kvar, som gör att nervsystemet vågar låta en försvarsimpuls röra sig mot fullbordande. Inom traumasensitivt arbete pratar man ofta om att hitta det som inte fick hända då.

När vi skriver om de implicita banorna i minnet, känslo- och procedurminnen sker en möjlighet till minnesrekonsolidering. I en gemensam mental tidsresa, i en tillräckligt säker relation, kan kroppen registrera att situationen nu faktiskt är annorlunda, att händelsen är över, att ”boken” ställts tillbaka i minnenas bokhylla, istället för att alltid ligga framme.

Genom SIBAM kan vi se hur sensation, bild, beteende, affekt och mening gradvis organiseras om: från hot till något mer integrerat. Porges beskriver detta som att nervsystemet, via dess neuroception, börjar uppfatta “cues of safety” i stället för “cues of danger” (Porges, 2022).

Påminnelse, en hierarkisk modell, men ingen ”tvångstrappa”

Hot-responskedjan enligt Somatic Experiencing är influerad av polyvagal teori, och föreslår alltså som ovan nämnts en hierarkisk ordning: först ventral vagus (socialt engagemang, med med röd eller svart stress), sedan sympatikus (kamp/flykt/frys), sist dorsal vagus (immobilisering) (Porges, 2021, 2022).

Hot-responskedjan är ett sätt att översätta denna hierarki till konkreta kroppsliga förlopp. Men det är viktigt att betona att människor inte följer modellen exakt, tidigare erfarenheter kan alltså göra att vissa steg nästan aldrig används, till exempel att “ropa på hjälp” är så starkt förknippat med fara att kroppen i stället går snabbare mot kollaps, andra kan ha lättare att mobilisera kamp tack vare träning, yrke eller kultur, medan en del nervsystem har tränats i att stanna kvar i kollaps i olika volym, långt efter att faran egentligen är över.

Så all tidigare inlärning, liksom graden av upplevt hot och intensitet avgör.

Hierarkin beskriver alltså en inneboende, biologisk möjlig karta. För oss som jobbar somatiskt, eller bara vill förstå oss själva och andra bättre, erbjuder även denna karta över möjliga vägar kroppen tar för att försöka överleva, även möjliga vägar den kan ta för att, steg för steg, röra sig mot mer kontakt, lek, vila och utforskande orientering.

Gratulera nervsystemet

Att uppdatera förståelsen av hot-responskedjan med somatisk blick, och genom Interpersonell neurobiologi hjälper oss att se att kamp, flykt, frys, fawn/submit och kollaps är autonoma, kroppsliga försök att överleva, att SIBAM-portalerna ger oss ett sätt att reglera hela erfarenheten, inte bara stanna vid orden. Med titrering, inte katarsis, ges nervsystemet chans att faktiskt omorganisera sig, att discharge och nervous system reset ofta sker i trygga, mellanmänskliga möten, och att hierarkin i hot-responskedjan kan stödja oss i att hitta var vi kan börja hylla nervsystemet, utan att lägga skuld och skam på oss.

När vi ser nervsystemets reaktioner på det sättet behöver vi inte stanna vid “Varför är jag så här?” utan kan utforska: “Var i hot-responskedjan är min kropp just nu,och vilken sorts resurs eller relation skulle kunna hjälpa den att ta nästa steg tillbaka mot säkerhet och kanske till och med nyfikenhet?

Louis Cozolino skriver om den sociala hjärnan, och betonar att hjärnan är just ett socialt organ och att trygg anknytning och relationer är avgörande för vår utveckling (Cozolino, 2014, 2020). Han understryker hur kunskap om vårt nervsystem ökar compassion, både för oss själva och för andra.

Och, med Stephen Porges ord, handlar det inte om att ”tvinga” oss själva att bli lugna, utan om att skapa tillräcklig känsla av säkerhet för att nervsystemet ska kunna reglera sig (Porges, 2022)

Vi kan alltså, med Porges egna ord välja att gratulera nervsystemet till dess briljanta överlevnadsdrag, i stället för att beklaga en ”dysfunktion”.

Alla våra utbildningar berör autonom reglering

Om det inte finns publicerade datum för kursstart just nu finns våra kurser även som uppdragsutbildningar.

Välkommen på Krishantering och Psykologisk första hjälp. Den ger behörighet till vår efterlängtade Del 2-kurs i Krishantering som ges i anslutning, och del 3 med fokus på kris och ledarskap.

För alla som arbetar med mänsklig utveckling och vill veta mer om närvaro och anknytning för att skapa hälsa välkomnar vi till Interpersonell neurobiologi fördjupning.

Inspirationsdag i interpersonell neurobiologi online och då och då i Göteborg. Inspiration till närvaro, som öppnar fär trygg anknytning i ditt eget – och dina klienters – liv.

Referenser

Cozolino, L. (2014). The neuroscience of human relationships: Attachment and the developing social brain (2nd ed.). W. W. Norton.

Cozolino, L. (2020). The development of a social brain. W. W. Norton. (Alternativ titel om du använder hans kapitel/uppdaterade texter.)

Dana, D. (2018). The polyvagal theory in therapy: Engaging the rhythm of regulation. W. W. Norton.

Dana, D. (2020). Anchored: How to befriend your nervous system using polyvagal theory. Sounds True.

Kuhfuß, M., Maldei, T., Hetmanek, A., & Baumann, N. (2021). Somatic Experiencing®—Effectiveness and key factors of a body-oriented trauma therapy: A scoping review. Frontiers in Psychology, 12, 666. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2021.569455

Levine, P. A. (2010). In an unspoken voice: How the body releases trauma and restores goodness. North Atlantic Books.

Levine, P. A. (2015). Trauma and memory: Brain and body in a search for the living past. North Atlantic Books.

Payne, P., Levine, P. A., & Crane-Godreau, M. A. (2015). Somatic experiencing: Using interoception and proprioception as core elements of trauma therapy. Frontiers in Psychology, 6, 93. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2015.00093

Porges, S. W. (2021). Polyvagal safety: Attachment, communication, self-regulation. W. W. Norton.

Porges, S. W. (2022). Our polyvagal world: How safety and trauma change us. W. W. Norton.

Porges, S. W. (2023). The pocket guide to the polyvagal theory (Updated ed.). W. W. Norton.

Siegel, D. J. (2020). The developing mind: How relationships and the brain interact to shape who we are (3rd ed.). Guilford Press.

van der Kolk, B. A. (2014). The body keeps the score: Brain, mind, and body in the healing of trauma. Viking.

Extra referenser, inte explicit nämnda men textnära;

Taylor, S. E. (2016). Tend and befriend: Biobehavioral bases of affiliation under stress. Current Directions in Psychological Science, 15(6), 273–277.

Schauer, M., Neuner, F., & Elbert, T. (2017). Narrative exposure therapy: A short-term treatment for traumatic stress disorders (2nd ed.). Hogrefe. – om minnesrekonsolidering

Fisher, J. (2017). Healing the fragmented selves of trauma survivors. Routledge.