Kroppsbaserad traumabehandling och traumasensitivt förhållningssätt, varför och för vem?

Möter du människor i ditt arbete som har erfarenhet av trauma, eller funderar du på att själv gå i en traumasensitiv och kroppsinbjudande behandling?

Läs gärna mer här och i del 2-inlägget om vad det kan innebära att arbeta med – eller gå i – traumasensitiv och kroppsbaserad psykologisk behandling och att odla ett traumasensitivt förhållningssätt.

Kroppsbaserad traumabehandling handlar om att skifta nervsystemets respons på det obehagliga som hänt, som kan eka i minnesbanorna långt efter händelsen är över. I och med att nervsystemets respons skiftar kan vi reparera, mildra och läka effekter av trauma och kvarvarande stress efter negativt påverkande händelser. Vi börjar med varför och för vem det kan fungera att arbeta kroppsbaserat, eller kroppsinbjudande som vi också kallar det.

Inte bara för terapi –  ett förhållningssätt

Även om vi här tar exempel från terapi för att fördjupa hur vi hos oss arbetar med kroppsvänlig och traumasensitiv behandling och bemötande så är kunskapen användbar för dig som är vän, förälder, anhörig, pedagog eller ledare Ett traumasensitivt och hälsofrämjande förhållningssätt kan du använda för att skapa ytor för tryggt lärande, och ett hälsofrämjande föräldra- och ledarskap. Byt då ut orden ”klient” eller ”terapeut” i din inre läsning så att det kan klinga an hos dig. För traumareparation behöver vi säkra relationer på många fler ställen än i terapirummet.

Alla våra behandlingar och utbildningar är traumasensitiva

På Psykologi med mera och parkliniken arbetar vi i alla modaliteter – individuell behandling, parterapi, utbildning, handledning etc – med Interpersonell Neurobiologi som bas. Det betyder att vi använder potentialen i plasticiteten i fälten mind – den förkroppsligade hjärnan – relationer i allt vårt arbete.

Alla våra behandlingar är på så sätt traumasensitiva, även de som inte direkt riktar sig mot trauma i formell mening. Det innebär att vi tar hänsyn till alla minnesbanor i vårt arbete, explicita minnen – minnen som har en ”tidsflagg” och implicita minnen, det vill säga kropps- och procedurminnen som när de kommer tillbaka kommer att upplevas som att de sker här och nu. Implicita minnen brukar man säga saknar ”datumstämpel” för vår hjärna. Läs gärna mer om implicita och explicita minnen till exempel i inlägget Att ändra klimatet i kroppen.

Vill du starta kroppsbaserad traumabehandling kan du antingen boka tjänsten Psykologisk behandling hos oss. Den alltid är mer eller mindre kroppsintegrativ beroende på hur du och din terapeut lägger upp arbetet. Vi integrerar tekniker från bland annat Somatic Experiencing, som är en traumametod som både kan integreras med annan behandling eller utföras som egen metod och bokas då separat, som en egen behandling. Våra utbildningar i Interpersonell Neurobiologi innehåller alltid inslag av traumasensitiva tekniker och förhållningssätt. De kan också vara ett sätt att fördjupa kunskapen om du själv vill arbeta mer kroppsinbjudande.

Vi erbjuder handledning för yrkesverksamma på traumasensitivt och kroppsinbjudande förhållningssätt och tekniker, anpassat till just dina behov och frågor.

Det implicita systemet är som en autobahn av minnen – det explicita som en liten stig

Proportionen mellan implicita och explicita minnen brukar återhållsamt beskrivas som att vi processar 11 miljoner implicita minnesenheter medan det explicita systemet kodar 5-50 enheter – per sekund.

Många terapiformer, speciellt samtalsinriktad terapi betonar starkt explicita minnesbanor som berättelser, semantiska (fakta-) minnen och autobiografiska minnen. Kroppen kommer alltid kommer att vara med och styra hur vår berättelse om oss själva skapas, oavsett om vi bjuder in den till det eller ej. Det är det som poly vagal-författaren och terapeuten Deb Dana syftar på med sitt uttryck:

 

”State before story”

 

Först kommer en fysiologisk respons i vårt nervsystem, ofta autonom – det vill säga ej viljestyrd. Sedan hittar vi på ett berättelse som förklarar varför vi känner eller beter oss som vi gör. Man kan se det på den fördröjning som finns i aktiveringen av mer reaktiva, ofta rörelsekopplade delar av hjärnan, och att det först efter respons där kommer upp en aktivitet i det språkliga centrat. Det är en normalprocess, men det som kan skilja olika terapiformer och olika grader av traumamedvetenhet är hur mycket vi är varse den förkroppsligade hjärnans bidrag till berättelsen vi skapar. Och vilken grad av uppmärksamhet och värde vi sätter på den implicita, ofta somatiskt förankrade kunskapen som föregår den story, berättelsen vi skapar som förklaring***.

Därför är det mest effektiva sättet att skifta ett narrativ, en berättelse om oss själv, att arbeta med tillståndsskiften – när vi ändrar fysiologi, ändras den mening vi skapar.

Därför kan kroppsinbjudande behandling vara mer verksamt

Trots kroppens starka bidrag till vår upplevelse av hälsa är det alltså mycket varierande mellan olika inriktningar hur mycket kroppsliga minnesbanors bidrag aktivt tas till vara. I dessa minnesbanor finns oerhört mycket information, så som framgår av proportionerna ovan, och mag- eller hjärtkänslan kan faktiskt vara ett minne. Faktum är att det som ibland kallas självkänsla är just en livslång process av olika minnesbanors inlagring som avgör hur det känns att bo i just denna kropp, just nu. Det är därför den känslan kan växla så snabbt beroende på vilket tillstånd vi är i, och då skiftar klimatet i vår kropp med detta.

Det kan vara övervägande positiva minnen som ganska enkelt fyller kroppen med behaglighet och känsla av välbefinnande ganska snabbt igen efter en obehaglig upplevelse. Vid trauma finns dock starka stress-signaler inlagrade – aktiverande röd, eller energisparande svart stress – som inkodats i procedur- och känslominnet. Det gör att kroppsupplevelsen – som Bessel van der Kolk beskriver i sin bok The body keeps the score –  blir att kroppen återkommande känns som en farlig, obehaglig, stressande eller tom, stum, till och med hopplös eller äcklig plats att befinna sig i. Signifikant är att det känns så just nu, och inte att det skulle vara ett minne.

Trauma yttrar sig ofta just så, genom en pågående ”surrande” känsla av obehag, förhöjd oro eller till och med avstängdhet. Det kan även yttra sig i panik eller orosvågor utan påtaglig orsak.

När fokus läggs på kroppen berättar den

Ej traumaanpassade avslappningstekniker eller mindfulnesstekniker blir lätt en rent obehaglig upplevelse i den traumabärande kroppen. När fokus läggs direkt på kroppen berättar den helt enkelt för oss om det obehag som bor i dess minnesbanor. Och på grund av att den kunskapen ofta finns i det implicita –  icke tidsflaggade – minnessystemet upplevs dessa stämningslägen alltså ofta som att faran finns här och nu. Upplevelsen att gå in i kroppen med fokus kan väcka för mycket olust för att kunna utföras, och ofta avbryts övningen på grund av obehaget. Det är viktigt för pedagoger, ledare och andra viktiga hälsoarbeten att känna till att forcerad närvaro i kroppen kan trigga traumarespons.

Om så är fallet behöver närvaro tränas långsamt, ofta börjar vi utanför kroppen i till exempel förnimmelser från omgivningen, kanske ljud eller visuella upplevelser. Kroppsnärvaro bjuds in först senare, gradvis och i små, små steg för att börja reglera och rekonsolidera de otrygga minnena  – och då kommer ofta den berättelse vi har om det som inträffat att skifta med det. Vi behöver få uppleva synkroni och säkerhet med ett annat nervsystem innan vi kan gå till närvaro med en så farlig plats som den traumabärande kroppen.

Då är vi mer inne på hur en terapi kan gå till, och mer om det i del 2-inlägget om traumasensitiva tekniker.

Interoception som bjuder in kroppen

Trauma kan definieras av att minnesbanor inom procedur- och känslobanorna håller kroppens stress-och försvarssystem på konstant aktivering ** och brukar orsaka oro, obehag, ångest, sömnpåverkan, tomhetskänslor och inte minst relationspåverkan – närhet till andra människor kan upplevas som farligt eller obehagligt, även om någon vill oss väl. Ofta utan att den som upplever det vet varför.

I den somatiskt sensitiva, kroppsinbjudande behandlingen inbjuds klienten att arbeta med interoception***: förmågan att kunna notera, uppmärksamma och spåra vad som händer i kroppen på ett avvägt, gradvis och anpassat sätt. Ofta börjar man med att skapa källor av resurser, att rikta fokus på yttre stimuli eller sånt som känns mindre obehagligt, neutralt eller i bästa fall positivt. Mer finns att läsa i del 2 om hur denna uppmärksamhetspendling stärker nervsystemet inför uppgiften att integrera och reparera nervsystemet efter trauma.

Titrerad uppmärksamhet öppnar för minnerekonsolidering

Uppmärksamhet, i traumabehandling eller traumasensitivt bemötande doserat, eller som man också säger titrerat, på ett varsamt och icke-överväldigande sätt, används alltså aktivt i syfte att arbeta med minnesrekonsolidering i det implicita systemet***.

Minnesrekonsolidering bygger på principen att varje gång vi minns ett minne så öppnas det för återinlagring – det är samma process som alltid aktiveras i all minnesrekonsolidering – alltså hur gamla minnen blir nya i terapi och i livet. Det är i själva verket till största delen de implicita minnesbanorna som aktiveras och görs tillgängliga för minnerekonsolidering varje gång vi – medvetet eller omedvetet – återkallar ett minne i vårt medvetande****. På så sätt kommer det sig att vi kan minnas en explicit berättelse av något som varit obehagligt – vi glömmer sällan själva händelsen. Men det som skiftar när vi återinlagrar minnet i de implicita minnesbanorna är att nervsystemets respons på händelsen inte längre orsakar samma stress, röd eller svart. Det sker när vi kan återkalla ett otryggt minne, hjälpa kroppen att reglera sig, och på så sätt skriva om gamla minnesbanor med ökad säkerhet.

 

Att sätta tillbaka boken i bokhyllan

Det finns en liknelse som ibland nämns i samband med trauma, att traumahändelsen blir för kroppen som en bok som alltid ligger framme på soffbordet, alltid redo att slås upp och läsas.

Det vi vill göra med hjälp av minnesrekonsolideringstekniker och kroppsinbjudande behandling är att hjälpa nervsystemet att ”sätta boken i bokhyllan”. Den kommer att finnas där ihop med alla andra korta och långa böcker om händelser i livet, men kan plockas fram och läsas då och då –  inte längre som en ständigt pågående följetong. Via arbete med traumasensitivt förhållingssätt som till exempel ledare eller pedagog gör du kanske inte aktiva guidade tekniker, men fyller en viktig roll i att skapa reparativa relationella erfarenheter som öppnar för nyinlärning.

Minnesrekonsolidering är i grunden en vardaglig process som sker hela tiden, men i traumasensitiv och kroppsinbjudande behandling renodlar vi processen genom att sedan föra in en palett av olika tekniker för att hjälpa nervsystemet reglera sig och ta hand om uppbyggd aktivering, och göra en nyinlagring av minnet.

Har du läst såhär långt kanske du vill läsa vidare i del 2-inlägget som beskriver några av de tekniker som kan användas vid kroppsinbjudande behandling och förhållningssätt.

För vem passar Somatic experiencing eller annan kroppsinbjudande psykologisk-somatisk behandling?

Det korta svaret är – för dig som är villig och öppen för att i relation tillsammans med en erfaren terapeut undersöka hur din kropp reagerar på det du tänker på eller berättar om. Stämmer du även in på någon av nedanstående kan du ha extra nytta av att boka integrativ psykologisk behandling eller renodlad Somatic Experiencing hos oss.

  • För dig som vet att du har trauma, komplex, anknytningsmässig eller från enstaka händelser och vill arbeta kroppsbaserat med att reparera och läka trauma.
  • För dig som kanske provat en mer samtalsbaserad behandling men inte känt att den helt hjälpt dig, till exempel att du har kvarvarande symtom som flashbacks eller oro.
  • För sig som upplever symtom som till exempel irritabilitet, oro, frustration, obehagskänslor – utan att de vare sig har en medicinsk grund eller går att sätta fingret på vad de handlar om. I vissa fall rör det sig om traumaminnen.
  • För dig som själv arbetar terapeutiskt eller pedagogiskt och vill erfara tekniker som du kan implementera med dina klienter och i din undervisning.
  • För dig som ledare i verksamheter som möter eller arbetar med människor med trauman  – vilket är i stort sett alla verksamheter, i någon utsträckning.

Oftast klarar vi svåra händelser mycket bra!

Under omständigheter där vårt nervsystem blir plötsligt överraskat, eller vi inte aktivt kunnat ta emot support – eller haft utrymme att reagera och ställa in kroppen på överlevnad, som vid hot, fysiskt och psykiskt våld, övergrepp är det väl känt att dessa händelser kan vara potentiellt traumaskapande. Men långt ifrån alla som utsätts för den här typen av fara får vad som kallas trauma, faktum är att bara 5-30%, med ett snitt på 15% –  av de som upplever en plötslig, oväntad negativ händelse får kvarstående traumapåverkan ett år efter händelsen. Här kan vi definiera kvarvarande trauma som att kroppen reagerar med rädsla eller stress fast att omgivningen nu är säker. Lever man i fortsatt fara är det helt adekvat att vara reaktiv.

Vi är gjorda och har överlevt som art och grupp för att vi klarar svåra händelser. Det märks i vår resiliens och återhämtningsförmåga: för övriga fall, det vill säga 95-70% reparerar och återhämtar sig vårt nervsystem och vårt relationella system elegant utan formella insatser. Det är viktigt att hålla detta i åtanke när vi går igenom faktorer som kan vara traumaframkallande – vi är gjorda för att klara svåra saker och komma tillbaka till livet.

Anknytningstrauma eller ”chock-trauma”?

Även om områdena går ihop i behandlingsteknik kan man tänka i två banor vad gäller trauma:

Anknytningstrauma: En viktig, ofta tidig relation har innehållit övergrepp, känslomässigt eller fysiskt, känslomässigt och/eller fysisk försummelse eller svåra svek. I traumareparativt arbete är fokus ofta på att skapa en  intonad och anknytningssäker miljö dör vi kan arbeta helt relationellt med traumaläkning, se gärna mer i Hjärnbron i terapi – de fem S:en i trygga relationer.

”Chock-trauma”: En oväntad händelse har överraskat nervsystemet och fokus kommer att vara på att återställa nervsystemets förmåga att utforska omgivningen och att arbeta med att utföra ex. komplettering av beteendeimpulser av att skydda sig som kan eka i kroppen efter att man inte hunnit fly, skydda eller försvara sig vid händelsen.

Generellt förstärks en överraskande svår händelse till det negativa om det sker hos någon med redan befintligt anknytningstrauma. Och ”chock-trauma” påverkas av hur den anknytningsmässiga miljön ser ut efter händelsen – till exempel vårdbemötandet.

Därför går i praktiken de båda fälten med starkt praktisk integration i faktisk behandling.

Medicinska trauman, fall, olyckor – ofta förbisedda i sin effekt på nervsystemet

Mindre känt är kanske att vissa fall- och fordonsolyckor kan av kroppen kodas som ett traumaminne och ge kvarstående effekter som förstärker exempelvis smärttillstånd, depression och oro.

Det händer även att en del medicinska erfarenheter som operationer, komplicerade förlossningar, invasiva undersökningar tas emot av vårt nervsystem som ett trauma och ger kvarstående effekter. Inom Somatic Experiencing finns väl utvecklade tekniker för att arbeta kroppsbaserat med traumaresolution efter medicinskt trauma eller olyckor.

Intergenerationellt trauma

En annan form av trauma som får ökat fokus idag är så kallat intergenerationellt trauma, det vill säga en traumatisk erfarenhet som överförs via epigenetisk och miljömässig påverkan mellan generationer. Ofta kopplad till att tillhöra en viss kultur, etnicitet eller folkgrupp som utsatts för fördomar, kollektiva bestraffningar och marginalisering. Detta har studerats inte bara på förintelseöverlevares barn och barnbarn utan går att se som påverkan efter att tidigare generationer upplevt till exempel svält eller andra präglande erfarenheter*****.

Inom kroppsinbjudande traumabehandling finns metoder för att arbeta med trauma som förts över mellan generationer.

Neurofeedback som komplement eller separat behandling

Vissa personer med erfarenhet av trauma finner stor hjälp av att parallellt med, eller som fristående insats träna hjärnans regleringscenter med hjälp av neurofeedfack, läs gärna mer i Neurofeedback – förstärker hjärnans ”lutning mot hälsa”. Det går fint att kombinera med traumasensitiv somatiskt integrativ behandling.

Vill du inspireras mer av att arbeta traumasensitivt, somatiskt och relationellt?

Klicka på länkarna så ser du kommande datum för våra kurser

Kom gärna till vår Inspirationsdag i interpersonell neurobiologi, då och då i Göteborg och i Stockholm. Se även vår fördjupningskurs för alla som arbetar med utveckling, terapi eller samtal –  Interpersonell neurobiologi fördjupning, och nästa kursstart specialistkurs för psykologer i Interpersonell Neurobiologi.

Samma faktorer och tekniker är verksamma i evidensbaserad krishantering, se gärna vår nästa kursdag i Krishantering och Psykologisk första hjälp – som finns i tre delar med olika fokus.

Referenser

Övergripande referens Trauma and Memory, Peter Levine

*The Body keeps the score, Bessel van der Kolk

**The developing mind, Daniel Siegel

***Abi Blakelee, Accessing Implicit Memory Via Interoception.

**** Healing the emotional brain, Tickert et. al

*****Tex Epigenetic Mechanisms of Transmission of Metabolic Disease Across Generations (2017) Sales,Ferguson-Smith, & Patti eller Parental olfactory experience influences behavior and neural structure in subsequent generations (2013) Dias & Ressler. Lätt sammanfattad här.