Är människor farliga eller trygga?  Den långvariga eran med restriktioner har aktiverat en paradox inom våra nervsystem.

Nervsystemets ständiga sökande efter fara eller säkerhet har fått en rejäl utmaning under den tid som vi levt med fysisk distansering som verkligen har utmanat vårt behov av kontakt. Minst två viktiga funktioner för att vårt nervsystem skall kunna gå till trygghet har blivit utmaningar. Läs mer nedan och inspireras av vårt överlevnadskraftiga nervsystem.

Kanske dina klienter – och du själv  – behöva litet hjälp på traven för att återvända? Och att få ut mer av att ha hjärnvänliga digitala möten istället, då den digitala mötesformen garanterat är här för att stanna.

Dubbelkommando vid fysisk närhet? Få tips och kunskap som belyser varför många av oss reagerar med “dubbelkommando” på den nygamla fysiska närheten till andra – att både vilja kramas och att märka att kroppen rycker tillbaka. Varför det sker visar oss denna tur genom våra tre olika autonoma system.

Och vi ser på vilken grupp som drabbats hårdast av denna fysiska distansering, utifrån en ny och spännande studie om just dessa system.

Å ena sidan – att vara välkommen tillbaka = trygg anknytning

Som vi beskrev i Kärlek är en trestegsdans – där tredje steget avgör så är alla våra anknytningslutningar ett svar på frågan om vi är välkomna tillbaka i en relation, oavsett vad avbrottet i den berott på.

Att många nu hälsas välkomna tillbaka till sina arbetsplatser öppnar också för att återvända till relationell trygghet och sammanhang, precis som tredje steget i all anknytning.

Efter 1,5 år av munskydd, intensivt handtvättande och fysisk distansering till följd av COVID-19 så börjar livet och vardagen sakteligen att återgå till det välbekanta. Många jublade när teatrar, idrottsarenor och arbetsplatser åter öppnade upp och välkomnade oss in i värmen igen. Det är inte så konstigt med tanke på att vi naturligt lutar mot hälsa och social närhet, och vill säga  – eller kanske skrika?  –  JA  till alla dessa sociala inbjudningar.

All trygg anknytning börjar med att vi upplever oss välkomna tillbaka och vad är finare än att få komma tillbaka till sin arbetsplats?

Äntligen, säger vissa! Jag är inte redo, säger andra.

Och ibland pendlar vårt nervsystem mellan de två tillstånden. Det är helt logiskt om man kikar närmare på hur vi fungerar.

Å andra sidan – närhet till människor har varit farligt

Vi skall snart undersöka hur människans sökande efter kontakt med andra i stunder av fara – och trygghet med för del delen – är djupt intvinnat i vårt nervsystem. Och förutsäger en paradox när vi inte kan göra det.

Det kommer att dröja innan vi ser långtidseffekten på vårt mående av denna period, men med säkerhet har så gott som alla påverkats av pandemins vågor och efterdyningar. En studie i USA visar att 42 procent av deltagarna rapporterade symtom på ångest eller depression i december 2020, vilket kan jämföras med att siffran var 11 procent året innan då de flesta inte ens visste vad COVID-19 var*.

Andra, senare studier**, menar att ohälsa i form av ångest och depression ökade mer i början av pandemin men att måendet sedan har förbättrats och att människor upplever sig lika nöjda med livet som innan pandemin. Förklaringen till detta stavas resiliens; att vi är mer motståndskraftiga än vad vi tror. Självklart tar detta inte bort lidandet COVID-19 har skapat i form av avlidna anhöriga, långtidssjukdom och ekonomiska svårigheter.

Man pratar ibland om ett “psykologiskt immunförsvar”** där våra fantastiska uthållighet och motståndskraft hjälper oss att hitta vägar även när livet är svårt och tufft. Och samtidigt är detta immunförsvar är djupt kopplat till våra relationer och trygg närhet.

Låt oss undersöka paradoxens grund i vårt nervsystem.

Ett nervsystem med flera grenar

Ett annat sätt att förstå våra utmaningar under restriktionerna är med hjälp av en av hörnstenarna i vårt arbete med Interpersonell Neurobiologi: Stephen Porges bidrag ”the Polyvagal Theory”, se t.ex. Varför vårt nervsystem kan behöva gratuleras – och hur man tydligast märker om någon är trygg.

Konsekvensen av teorin blir att det autonoma nervsystemet består av tre olika system som reglerar vilka tillstånd vi går till och vad vi tar till för att överleva, som vi tar till i denna följd för att både kunna få kontakt med andra och hålla oss säkra fysiskt och socialt. Här kommer en snabb repetition av våra olika autonoma tillstånd:

Smart vagus

Smart vagus, eller ventrala vagus är vår primära trygghetsresurs. Det är den övre delen av den 10:e kranialnerven, nerven som i sin helhet är basen för det parasympatiska nervsystemet. Denna övre gren av den 10:e kranialnerven innerverar från diafragman och uppåt och samspelar med ansiktets, ögonen, svalgets, inneröronens och nackens fina nätverk av nerver.

Detta system kopplas på när vi vill ha kontakt med andra människor, och känner oss trygga. I detta tillstånd är vi redo för både kontakt  – och mat, de två hänger intimt ihop i vårt nervsystem. Musklerna runt ögonen, innerörats muskler och stämbanden aktiveras optimalt för att skicka signaler om kontakt – allt för att vi ska kunna kommunicera och engagera oss med vår omgivning (Porges, 2017).

Det sympatiska nervsystemet

Det sympatiska nervsystemets mobiliserade, aktiva försvar som där kamp, flykt samt tend-and-befriend. Vi flyttar våra kroppars riktning mot faran, som vid kamp, eller försöker att tämja faran som i tend-and-befriend. Eller, vilka många forskare menar är vår huvudsakliga sätt att tampas med fara i vårt sympatikus-system: vi tar oss bort från faran som vid flykt.

Reptile vagus

Reptile vagus eller dorsal vagus är vår sista resurs när inget annat funkar. Den nedre delen av den 10:e kranialnerven, det gamla parasympatiska nervsystemet som till vardags smälter vår mat  men som vid livshot hjälper vår kropp stänga ned vitala funktioner för att spara energi.

När vi är i detta tillstånd av autonom reglering så sker motsatsen till att söka mänsklig kontakt; musklerna runt ögonen blir inaktiva och rösten flack då stämbanden minskar tonus vilket försvårar socialt samspel. Till och med hörseln påverkas och p.g.a. minskad tonus i mellanörat här vi snarare dova brummande ljud – som rovdjur som närmar sig – än mänskliga röster. Vi demobiliserar oss i ett spektrum från att minska vårt engagemang med omgivningen ända ned till att spela död. Vi drar oss undan och upplever ofta att vi saknar mening med livet.

 

Kontakt är vårt grundtillstånd

Teorin är att de tre systemen är hierarkiskt ordnade

The Polyvagal Theory – detta är faktiskt själva teorin – menar att dessa tre system är hierarkiskt ordnade. I vardagen så arbetar dessa tre system i harmoni och vi rör oss fritt mellan systemen. Ibland är flera system aktiva samtidigt som vid lek eller socialt engagemang. Vid socialt engagemang är t.ex. ”smart vagus” aktivt tillsammans med ett måttligt eller lågt sympatiskt påslag igång vilket ger en form av mobiliserad social lek på den nivå ålder och sammanhang bjuder in till det.

Men om ett hot dyker upp säger alltså denna teori att vi helst börjar försöka lösa en utmanande situation med att aktivera ”smart vagus”: alltså att i första hand söka kontakt och trygghet hos andra.

Först därefter går vi till det det sympatiska nervsystemet och rör oss till kamp/flykt/tämja faran genom tend-and-befriend.

Allra sist, när vi inte löser situationen med vare sig att knyta an till andra eller att gå till kamp/flykt tar vi till  ”reptile vagus”. I olika hög “volym” stänger vi av, går till nedstämdhet, tomhet, utmattning och andra tillstånd som sparar på vår energi.

Läs gärna mer om dessa systems samspel i inlägget om att arbeta med Toleransfönstret.

Vi försöker alltså enligt teorin att använda våra evolutionärt mest nya funktioner först. Men när det av olika anledningar inte funkar så backar funktionerna i samma steg som utvecklingen har skett.

En paradox som går på djupet i vårt nervsystem

Så hur har detta tredelade system påverkats av pandemin?

Under det sista 1,5 åren så har vårt nervsystem brottats med oförenliga krav på både fysisk distansering för att undvika att sprida coronaviruset vidare samt vårt livsnödvändiga behov av kontakt med andra för att uppnå trygghet och säkerhet. Se gärna Stephen Porges i filmklippet nedan.

Vårt uppdrag – att undvika coronasmitta – har försatt oss i otrygghet samtidigt som vi har tvingats reglera ned vårt naturliga och medfödda instinkt att lösa otryggheten genom att söka kontakt, närhet och fysisk tröst och trygghet i samspelet med andra. Det som skulle vara första vägen till trygghet blev med ens farligt.

Fara – aktiverar vårt anknytningssystem

Sett ur ett evolutionärt perspektiv så har möjligheten att närma oss andra människor minskat vår ångest och oro. Vi har till och med under hela vår arts, och våra däggdjurskollegors, existens varit helt beroende av närhet till flocken för att överleva. Att inte få vara i närhet till andra SKALL aktivera en stark oro hos oss – livsfara väntar en flockmedlem utanför gemenskapen.

Och hjärnan har utvecklats för att motivera oss att söka social kontakt: social smärta  – att inte få vara med flocken – och fysisk smärta är lika intensivt och syna i samma delar av hjärnan. Det manar oss till omedelbar handling när vi hamnar utanför.

Plötsligt blev flocken farlig

Under COVID-19 tvärtom har det tvärtom varit fysiska kontakter som ökat vår ångest och oro. Det som i hundratusentals år har lugnat människan har helt alltså plötsligt börjat hota oss – med rätta kan tilläggas då coronapandemin hittills skördat över fyra miljoner människoliv.

Denna oro för sociala kontakter som innebär fysisk närhet har alltså varit nödvändig och överlevnadskraftig. Vi söker ständigt efter tecken på både fara och säkerhet, och utan vår nya oro för närhet till andra människor hade säkerligen ännu fler avlidit i COVID-19.

Det är för våra nervsystem en svårbegriplig paradox

Det som i alla tider har skyddat oss, närheten till andra – börjar helt plötsligt att hota oss.

Vad händer då? En pågående spännande studie*** kring The Polyvagal Theory”, COVID-19 och psykiskt mående har sett att oro kring hälsa och ekonomi, samt upplevd känsla av social isolering ökade. Allra mest ökade det för de individer som redan hade ett känsligt autonomt nervsystem.

De individer som även hade trauma med sig  rapporterade att det autonoma nervsystemet reagerade mer kraftfullt och att PTSD-symtom ökade till följd av COVID-19.

Närvaron och den fysiska närheten blev båda en bristvara

Paradoxen som corona har gett oss har ingen enkel lösning. Dock har ny teknik hjälpt oss hålla sociala kontakter och rutiner levande. Vi är många som frivilligt eller ofrivilligt har mött våra klienter och kollegor i videosamtal det senaste året. I terapeutiska samtal, i undervisning och i handledning. Möten, kaffepauser och AW har flyttat in i den digitala världen där vi förhoppningsvis fått hjälp att sam-reglera oss med hjälp av andra ansiktsuttryck och röster.

Utmaningarna har varit flera, och många upplever att det krävs mer för att uppmärksamma ansiktsuttryck eller röstläge framför en tvådimensionell skärm än framför en riktig medmänniska. I det verkliga livet sker dessa sublima kontakttolkningar i interaktioner ansikte-mot-ansikte intuitivt utan att vi är direkt medvetna om vad som sker (Porges, 2003).

Närvaro avgörande för trygghet

När vi tittar på tv eller film så är vi vana att göra andra saker samtidigt, som att svara på sms eller kolla mejl. Denna typ av onärvaro flyttar lätt in i den digitala mötesvärlden som ju också är skärmbaserad och skapar ännu en otrygghet – närvaro är jämte att “vara välkomna tillbaka” själva grundkomponenten i att skapa trygg anknytning.

Detta behöver inte vara så problematiskt när vi samtidigt har dagliga sociala interaktioner där vårt nervsystem erbjuds möjlighet att samreglera med trygga sociala kontakter som vänner, men när dessa möten är den interaktionsform som erbjuds så försvinner vips två viktiga sätt att vara trygga på: ett mindset som präglas av närvaro och möjligheten att söka sig nära andra vid fara.

Jympa ”Smart vagus” under fortsatta digitala möten

Trots att flera restriktioner snart försvinner så kommer med största sannolikhet fler möten och samtal att ske via video framöver. Det blir då viktigt att omfamna den digitala världen med vår kunskap om vad vårt nervsystem så starkt ropar efter, här är några konkreta tips:

  • Närvaro är huvudinterventionen i alla trygga möten. Att svara på sms eller slå av bildskärmen under ett digitalt möte kommer inte att ge vårt nervsystem vad det behöver av kontakt.  Som terapeut, lärare eller chef kan denna kunskap behöva framföras till klienten eller gruppen. Så att ett tryggt space där individerna är villiga att delta och närvara skapas utan andra förströelser pockar på uppmärksamheten eller för att undvika att ett ansikte helt plötsligt försvinner från skärmen.
  • Fler pauser behövs då det är mer krävande och intensivt att interagera framför en skärm än i verkliga livet. Uppdelande i mindre grupper bidra till ökat fokus vid utbildningar, då den mer intima, riktade interaktionen väcker smart vagus.
  • Använd medvetet ögonkontakt för att skapa närvaro och lugn   – motsatsen till att titta ner i sin mobiltelefon. Placera bildrutan på dem du har digitalt möte med nära datorns kamera, det ger en tydligare direkt ögonkontakt än att ha bilden mitt på skärmen.
  • Ett tydligare kroppsspråk som signalerar värme och öppenhet, samt ett medvetet extra prosodiskt röstläge – dvs en röst med satsmelodi i – väcker också smart vagus.
  • Att sakta ned på tempot är också en kungsväg in i höger domäns kontaktsignalsystem som är svältfött på föda under tider av fysisk distansering. Ibland räcker det som enda intervention.
  • Benämn det som inte syns: det andra trygghetssystemet kommer från vänster domän och kallas för “name it to tame it”, när vi sätter ord på något så lugnar sig en känsla: ”Jag för anteckningar när jag ibland tittar ner i bordet eller bort från skärmen” eller ”Jag blir glad av att se dig igen” är sånt som kan behövas förklaras när vi inte är fysiskt nära varandra och det därmed inte sker intuitivt.

Fundera gärna kring vad som skapar trygghet i sociala relationer, och hur dessa kan omsättas till digitala möten.

Att återvända till att vara trygga med fysisk närvaro

De preliminära resultaten kring hur människans psykiska hälsa har påverkats av pandemin, från att må sämre till bättre igen**, är ett fantastiskt exempel på människans motståndskraft och hjärnans plasticitet.

Vårt system är trots allt utvecklat under 100000-tals år till att söka trygghet hos varandra. När det är farligt och hotfullt så hittar vi andra lösningar, som att istället ta en AW med kollegor framför datorskärmen. Vi hittar helt enkelt strategier för att skapa trygghet och säkerhet för vårt autonoma nervsystem, vare sig de sociala interaktionerna sker i verkliga livet eller digitalt.

Ändå kan vågor av sympatisk autonom reglering och för vissa till och med reptil vagus-påslag komma när vi nu skall återvända till närvaro med andra.

Känner dina klienter eller du av “dubbelkommandot” i kroppen?

Det kan visa sig genom att du närmar dig för en spontan kram nu efter vaccinationen – och sedan fryser still för att kolla hur den andra reagerar? Eller blir du eller din klient rent av knäsvag och lätt illamående av exponering för närkontakt med andra?

Detta beror just på hur nervsystemet sänder dubbla budskap. Gå framåt – sök kontakt, = smart vagus bidrag. Så en snabb “frysning” där kroppen blir stel och stilla = sympatiska systemet tagit över. Knäsvag och illamående = reptil vagus kickar in.

En klapp på axeln

Vi och våra klienter kan vara i behov av en vänlig klapp på axeln – själsligt eller fysiskt – med en påminnelse om att många av oss har litet otränade ”smart vagus” efter de senaste 18 månadernas fysiska, och till viss del sociala, distansering.

Stephen Porges, upphovspersonen till Poly Vagal Theory poängterar just att vi behöver gratulera vårt nervsystem för allt jobb det gör för att hålla oss säkra, inte beklaga dess dysfunktion. Ett mindset som leder till att vi kan bli trygga med att våra kroppar vill hjälpa oss att överleva.

Vi behöver nog en del mängdträning i början, innan “dubbelkommandot” ger med sig.

Börja öva resiliensen där din klient är

Alla nervsystem kan öva upp sin resiliens, med i olika mängd och takt.

För nervsystem med en tränad förmåga att kunna gå hela cirkeln runt eller om man så vill kunna återvända till Toleransfönstret när faran är över, kommer snabbt regelbundna sociala kontakter att leda till att ”smart vagus” återtar sin plats som förstahandsval för att söka trygghet ganska direkt.

Hos många andra, kanske med mer inlärd otrygghet sedan tidigare, behövs litet mildare “onboarding” i fysisk närhet och kontakt. I studien*** på autonom reglering och corona är det denna grupp som farit mest illa: hos personer med trauma kan nervsystemet redan innan corona ha stannat i läget av att närhet till andra är farligt. Detta är nu förstärkt av en längre tids undvikande av andra.

Långsamt och tålmodigt

Forcera inte, det kan skrämma ännu mer. Här kan du som terapeut, vän eller kollega behöva ge extra omsorg om att börja öva säkerhet med helt trygga personer och sedan gradvis trappa upp mängden och närhetsgraden, precis som vi gör när vi arbetar med minnesrekonsolidering – en gradvis ominlärning där gamla otrygga minnen når ökad trygghet, i terapirummet och i livet.

Vi ser så mycket fram emot att närma oss igen – kom till oss på kurs

Det finns nog inget mer passande ämne, hos oss på Psykologi med mera & Parkliniken iallafall, att samlas runt än Interpersonell Neurobiologi. Detta fält som mer än något annat tydliggöra vad “hej” både verbalt och icke-verbalt betyder för våra sociala hjärnor.

Kursdatumen kan ha passerat när du läser detta – klicka på länkarna ändå så ser du kommande datum.

Välkommen till Inspirationsdag i interpersonell neurobiologi 22 september. Här får du en rejäl dos hjärnvänlig, relationell och närvaro- inspiration till ditt arbete och liv. Är du nyfiken på vårt område eller våra fördjupningskurser är detta dagen för dig.

Att kunna vara närvarande med smärta och lidande är en central kompetens vid krishantering, både för utförare och klient. Välkommen på Krishantering och Psykologisk första hjälp nästa gång 26 november i Göteborg.

För alla som arbetar med mänsklig utveckling välkomnar vi till Interpersonell neurobiologi fördjupning, startar 25 oktober 2021. Platser finns ännu.

För psykologer som vill gå en specialistkurs i området är nästa specialistkurs för psykologer i Interpersonell Neurobiologi startar 13 september 2021.

Efterlängtat – kurs i Compassion och Neuroledarskap, 10% rabatt vid anmälan senast 31 oktober

Vi på Psykologi med mera i samarbete med Psykologbyrån Jones är väldigt glada över att kunna erbjuda en helt ny kurs: Compassion och Neuroledarskap – att utveckla mänskliga ledare.

Den kommer att ges i ett öppet format för alla yrkesbakgrunder.

Vi erbjuder 10% rabatt på kursavgiften vid anmälan senast 31 oktober 2021.

Har du gått vår specialist- eller fördjupningskurs?

Välkommen till del 2, Fortsatt Integration – ny kursstart i januari 2022. Det finns även enstaka plats kvar på vårt parterapiäventyr, Encounter centered Couples Therapy del 1 – att bygga grunden – start 18 okt 2021.

Dr. Stephen Porges Discusses the COVID-19 Pandemic from the Polyvagal Perspective

Studierna som hänvisas till:

*COVID’s mental-health toll: how scientists are tracking a surge in depression. Researchers are using huge data sets to link changes in mental health to coronavirus-response measures. Nature 590 s. 194-195 (2021) Alison Abbott

**The Pandemic Did Not Affect Mental Health the Way You think – The world’s psychological immune system turned out to be more robust thanexpected, The Atlantic (2021) av Lara Aknin, Jamil Zaki, and Elizabeth Dunn.

***The COVID-19 Pandemic is a Paradoxical Challenge to Our Nervous System: A Polyvagal Perspective (2021), Stephen Porges.