I det finjusterade samspelet mellan våra olika minnessystem kan vi förutom att lära in nytt även glömma sådant vi inte behöver påminnas om längre. Som när ett otryggt minne blir tryggare genom terapi – eller annan typ av minnesrekonsolidering.

Vi är nu inne på det våra utbildningar i Interpersonell Neurobiologi kretsar kring – att med hjälp av kunskap om hur vår hjärna fungerar frigöra ännu mer kraft i arbetet med mänsklig utveckling.

Låt oss ta en guidad tur genom två av våra olika minnessystem. Längst ned ser du ett videoklipp som summerar allt på ett enkelt sätt.

Mandeln och sjöhästen

Amygdalan, den lilla mandeln, och Hippocampus, den lilla sjöhästen, båda delar av limbiska systemet i vår hjärna  är utgör centrala element i våra minnes- och affektinlagringssystem. Att känna till något om hur de samarbetar hjälper dig både skapa metaforer tillsammans med din klient och att arbeta mer effektivt med finliret mellan affektreglering och narration.

Hippocampus och amygdala arbetar tätt samman men står för olika minnesinlagringssystem hos oss. Tekniker för att arbeta modifierande med dess funktioner används mer eller mindre i nästan alla terapiformer som syftar till nyinlärning och nya färdigheter – även om terapeuten inte tänker på det – men genom bara litet mer kunskap om hur de fungerar är det lättare att anpassa interventioner.

Två omaka samarbetspartners

Amygdalan – en känslogeneralist

Amygdalan hjälper oss överleva genom att varna för fara, verklig eller upplevd. Amygdalan funkar som en ”alarmcentral” som säger varning, varning –  svarta hundar bits, rynkade pannor betyder hot, en hiss betyder fara etcetera.

Den är särskilt uppmärksam på ångest men även på upplevelser av skam och oro, och är faktiskt aktiv i all känsloinlagring – även positiva minnen. Amygdalan kallas ibland för generaliseraren – den varnar hellre en gång för mycket än en gång för litet. I minnesinlagring har amygdalan den centrala funktionen just att koda in känslor i minnen.

Hippcampus – en kortisolkänslig förminskare

Hippocampus funktion är bland annat episodiskt, språkligt minne och har en aktiv del både i inlagring och återkallande av minnen. Denna kortisonkänsliga formation stänger ned sin aktivtet vid stress under en förlängd period eller vid en plötslig ”spike” av stresspåslag.

Därav del av förklaringen av nedsättning i vårt explicita minne – minnen vi minns att vi minns – vid långvarig stress. Men i god funktion är hippocampus drottningen av språk och kallas ibland för ”förminskaren”. Det är för att den minskar på känslopåslaget och kan lugna ett stresspåslag.

”Name it to tame it”

När amygdalan larmar för oro kan hippocampusaktiviteten – om inte stresspåslaget är för högt och den redan sänkt sin aktivitetsnivå –  förmedla verbalt baserad fakta som lugnar. Som ”inte den svarta hunden” eller ”det är inte just en sån hiss är den som är farlig”. Eller ”ingen fara, vi vet vad denna känsla heter” –  och då kommer amygdalas påslag att gå ned.

Fenomenet kallas inom interpersonell neurobiologi ”name it to tame it”, det vill säga när den känsla eller det kroppstillstånd vi är i blir begripliggjort i sin kontext eller får ett ”namn”  – just det, känslan heter rädsla och beror på att svarta hundar är farliga! – så kommer skräcken att minska.

I terapi märker vi detta genom att verbalisering och kontextualisering ofta lugnar och reglerar en orolig klient – eller en orolig terapeut.

Balansgången och hantverket består i att för mycket ”ord” och prat under en session kommer att ta bort känsloupplevelsen, det får amygdalan att sänka sin aktivitet väl mycket – och därmed hotar att göra behandlingen overksam eftersom känslointegrationen inte följer med.

Varje gång du minns ett minne lagras det in på nytt…

En av mekanismerna bakom fungerande terapi såväl som bakom återkommande negativa minnen, flashbacks, rumination är att varje gång du minne ett minne så lagras det in på nytt.

Även om vi tror det är det inte samma minne av t.ex. doppen i vår ungdoms badsjö som vi minns varje gång. Det minnet lagras in på nytt varje gång vi återkallar minnet, alltså tänker på det eller återberättar det.

Ett fragilt minne som nu är öppet för inlagring av ny känsla

När minnet återkallas blir det vad man kallar för ”instabilt” –  eller fragilt som man även säger inom minnesforskningen. Det blir känsligt för inlagring av ny information, som kommer via det kroppsliga tillstånd vi är i – eller känslotillstånd som det också kallas – just när vi återkallar minnet. Och under de närmast följande timmarna.

En del av det vi upplever samtidigt som vi minns, t.ex. en ändrad känsla och en annan kroppsupplevelse – kommer alltså att lagras in tillsammans med minnet. Säg t.ex. att du får veta i efterskott att vattnet i din ungdoms badsjö var förorenat. Minnena av baden som behagliga och sköna kommer troligen att ändras till följd av det obehag du nu får i kroppen medan du tänker på badsjön.

Den fobiskt hundrädde som en gång blivit skrämd av den svarta hunden får varje gång en mörk hund dyker upp (och senare kanske alla hundar) en återaktivering i amygdala som varnar för fara. Så länge alla hundar undviks förstärks inlagringen – rädsla hör ihop med just hundar, och undviker man dem är man ok. Minnet blir inlärt på nytt – ofta flera gånger per dag och minnesspåret förstärks.

Och ju fler gånger samma neuronbanor fyrar av tillsammans – desto mer sannolikt att de upprepas igen: för neurons that fire together – wire together och det gör att det vi fokuserar på växer.

..det används för rekonsolidering, alltså ny inlärning i gammalt minne

Detta använder vi aktivt i t.ex. ångest- och fobibehandling – genom att återkalla minnesbilder som del av behandlingen. När man påminns om något blir minnet instabilt och sparas igen på nytt (Björkstrand et al. 2016:Disrupting Reconsolidation Attenuates Long-Term Fear Memory in the Human Amygdala and Facilitates Approach Behavior, Current Biology).  I terapi arbetar man ofta med att ”störa” återsparandet av minnet på olika sätt, så kallad rekonsolidering.

Planerat eller oplanerat kan vi tillföra en ny känsloerfarenhet när ett minne upplevs. Att settingen  och relationen är trygg i det sammanhang vi nu återkallar det otrygga minnet. Då kommer hippocampus att inlagra en modifierad version av minnet som leder till att amygdalan inte larmar lika starkt för otrygghet nästa gång.

Skillnaden kommer att synas på fMRI-scans på bland annat amygdalas minskande aktivitet. Det gäller före och efter en lyckad terapi med intentionell eller icke-intentionell minnesrekonsolidering. Eller efter att du återkallat ett otryggt minne tillsammans med en trygg vän och då nyinlagrat minnet med en annan känsla.

Bron mellan hippocampus och amygdala – ett kontaktarbete

Precis som så mycket annat i fungerande terapi handlar detta arbeta om kontakt mellan differentierande delar som var för sig utför sin uppgift men är länkande till andra funktioner.

Idealt sett fungerar amygdalan och hippocampus i samspel – en överaktivitet hos amygdalan kan märkas som att man badar i ångest utan att kunna ta sig ur det, medan en dominant hippocampus kan leda till att affekten för snabbt släcks ut och känslan därför undviks.

Att arbeta för att återupprätta fungerande samspel mellan de två är en grundnerv i terapi.

Stress…och minnesträning?

Hippocampus funktion minskar till exempel vid stress eller trauma, bland annat på grund av att formationen är så känslig för höga nivåer av stresshormonet kortisol. Vi stänger av denna energikrävande from av minnesinlagring och fokuserar på överlevnad.

Och med en hippocampus på sparlåga kommer ”generaliseraren” amygdalan kunna få större spelrum och mer känslo- och kroppsminnen inlagras. Som vid trauma.

I flera fall kan faktiskt minnesträning tjäna en funktion i att återaktivera hippocampus samtidigt som man arbetar med tekniker för att lugna amygdala – till exempel genom god allians i kombination med nyinlärning (Louis Cozolino 2017: The neuroscience of psychotherapy, Third edition).

Vill du veta mer? Kom till oss och bada i hjärnvänlig kunskap.

Kursdatumen kan ha passerat när du läser detta – klicka på länkarna ändå så ser du kommande datum.

Tag gärna del av våra utbildningar i Interpersonell Neurobiologi, finns både som öppen fördjupningskurs för alla och som specialistkurs för psykologer och som inspirationsdag öppen för alla.

I krishantering baserad på forskning är även just bryggarbetet amygdala-hippocampus en central del.

Vår Temakväll i Interpersonell Neurobiologi: Anknytning och beröring har redan varit – men du se vad som är aktuellt just nu på sidan om våra utbildningar .

Se Interpersonell Neurobiologis grundare Daniel Siegel beskriva ”Name it to tame it”

Finliret i samspelet amygdala och hippocampus i lätt pedagogisk form.

 

.