Minnesrekonsolidering i terapirummet – hur gamla minnen blir nya

I den kliniska applikationen av minnesrekonsolidering ser vi hur nya känslor kan inkodas i gamla minnen.

Paret sitter nära varandra, händerna möter varandra, svettiga händer som kramar, en tumme som rör sig över den andres handrygg – det är nu det händer. De är hos terapeuten som hjälper dem besöka den andres inre värld och arkitektur, att lära känna varandras språk. Låt oss kalla dem Per och Magdalena: de är ett fiktivt par i denna berättelse, men det kunde vara vilket par som helst, deras problem är allmänmänskliga. Magdalena har tagit den korta men viktiga vandringen över den metaforiska “bron” som förbinder deras världar och hon har landat hos honom, fullt närvarande i hans inre värld medan han berättar om sin svåraste smärta. Det har varit en resa för dem att komma hit, men nu är de här, båda lika närvarande. Per beskriver en minnesbild där han är runt 6 år. Pappan slår hans bror. Mamma tar tag i Per, föser honom till sitt rum, där han hör hur det fortsätter en stund till. Det rinner stilla tårar utför Magdalenas kinder när hon tar in honom precis där, i hans djupaste smärta, pojken som lyssnar från rummet bredvid. Han som bestämde sig för att klara allt själv.

Hon andas lugnt, väntar och tar in honom med öppen varm blick, nickar och ber honom berätta mer.  Per berättar om ensamheten, om känslan av att han inte kan påverka vad som sker. Detta nav av minnen, varav detta är ett, som skapats i hans kropp och hjärna som kommit ikapp honom så ofta nu i vuxen ålder, och gjort det svårt att någonsin släppa kontrollen, att släppa in någon – inte heller Magdalena.  Magdalena, som så många gånger skrikit och varit arg för att han inte öppnar sig sitter nu helt stilla och är med Per med hela sin närvaro. För första gången är han inte ensam, de är två här nu, mitt i hans mörker. I hans hjärna sker vad som kallas minnesrekonsolidering, ett gammalt minne håller på att få en annan innebörd. Men vad är det egentligen som sker?

Minnen kommer från olika system

Ett minne som kodats in som ett autobiografiskt minne, ett känslomässigt färgat minne som man själv är med i –  som Pers i exemplet ovan – kommer från två olika minnessystem. I själva den berättande delen som säger att detta var år 1981, vilken gata de bodde på och hur tapeterna såg ut på hans rum har skett en inkodning framförallt via det så kallade långsamma minnessystemet, det hippocampus-cortex baserade (Cozolino, 2014). Känslan som finns kvar i minnet, en känsla av maktlöshet och skräck, kommer från det snabba minnessystemet: känslominnet, där amygdala ingår som central del. Dessa två system är kapabla att fungera både var för sig och tillsammans, och det är när de fungerat tillsammans som ett autobiografiskt minne med känslokvalitet kodas in. När det amygdala-centrerade minnet arbetar själv kodas bara så kallade implicita minnen in – minnes vi inte minns att vi minns men som hela tiden gör sig påminda – vi får kanske en behaglig känsla av en doft, en obehaglig känsla av vissa röster, ljud eller färger men vet egentligen inte varför (Siegel, 2010).

Varje gång man minns ett minne blir det nytt – och ett fönster för förändring öppnas

Vi har tidigare beskrivit den process som innebär att varje gång man minns ett minne blir det nytt: ett minne blir instabilt efter att det återkallats i medvetandet, och det sker en ny inlagring av samma minne varje gång det har återkallats i medvetandet – speciellt i den del av minnet som kommer från känslominnet. Tänk dig att du berättar med glädje för en vän om något roligt som hänt i helgen, men din vän tycker inte alls det är kul, hen ser uttråkad ut och gäspar. En del av det minnet kommer nu att ha tagit känslomässig “färg” av vännens reaktion och även din egen fysiologiska respons på vännens ointresse. Kanske inte så mycket att minnet inte alls är kul längre, men heller inte lika ljust och roligt som det nyss verkade. Det fungerar tvärtom också, genom att gång på gång upprepa ett känslotillstånd kopplat till ett minne, ex jag är rädd för hundar så jag undviker dem. Nu kommer minnet av farliga hundar att bli starkare och starkare kopplat till känslan rädsla som förstärks av att jag nu också signalerar till min kropp och hjärna att hundar är så farliga att de måste undvikas.

Detta händer oss hela tiden utan, ofta utan att vi lägger märke till det, vi formar om våra minnen hela livet. Även då vi bara tänker på dem så färgas de in av det känslotillstånd vi är i. Det som sker när minnet återkallas i vårt medvetande och åter blir aktivt är nämligen på en neurobiologisk nivå mycket likt det som sker när minnet lärdes in första gången, dvs liknar den proteinsyntes som försiggick allra första gången inlärningen gick från att vara ett aktiverat minne till att bli inaktivt och inlagrat kortikalt. Forskare menar att någonstans mellan direkt i samband med och upp till 4-6 timmar efter det att minnet återkallats i aktivt tillstånd är det fortsatt tillgängligt för inkodning av nya känslor.

Hur minnesrekonsolidering kan få oss att o-inlära del av minnet

I boken Unlocking the Emotional Brain: Eliminating Symptoms at Their Roots Using Memory Reconsolidation (Ecker, Ticic, Hulley 2012) beskrivs utifrån en metodneutral approach hur minnesrekonsolidering mer eller mindre medvetet används i flera olika terapiformer – ibland som huvudsakligt mål, ibland som en positiv bieffekt av annat arbete. Processen för minnesrekonsolidering, menar Ecker mfl, innehåller samma grundstenar men kan förekomma i olika ordning i olika terapier. Detta, menar de, är de steg som ingår:
De första stegen är att identifiera de olika elementen: A. identifiera symtom/minne  B. identifiera den logik som håller uppe symtomet C. Leta efter icke-bekräftande information i nutid. Dessa steg görs inte alltid med medvetenhet i alla terapier men kan vara ett viktigt steg till att veta vilka moment som skall aktiveras.
Det som kommer sedan är vad som i boken kallas “raderings-sekvensen”. Det är här återkallandet av minnet görs för aktivera det och göra det instabilt – och få proteinsyntesen som skriver in känslominnet att ske på nytt:
1, Det negativa emotionella minnet aktiveras. I detta moment skall klienten uppleva minnet på ett beskrivande sätt, med sensorisk och känslomässig information så att det blir levande i både kroppslig resonans och narrativt minne.
2, I nära anslutning aktiveras icke-bekräftande upplevelse, dvs en upplevelse av sensorisk och emotionellt levande karaktär som inte skulle kunna vara sann om minnet från 1, var sant.
De två blir vad man kallar för juxtapositionerade, dvs de två ställs bredvid varandra men är inbördes motsägande. Inte heller detta måste nödvändigtvis ha skett planerat utan kan spontant uppkomma under processen.
Inom de kommande timmarna efter detta arbete, från direkt vid återkallandet till ca 4-6 timmar efter, är minnet enligt teorin fortsatt mottagligt för påverkan och arbetat potenteras om steg 2 upprepas och förstärks under denna tidsperiod. I den nya inlärning som skapas har då, om rekonsolideringen varit lyckad en ny känsla påverkat minnet. Minnet har då lärts in på nytt.

Låt oss se på hur detta sker hos paret

Pers “symtom” (A) är ett tidigt beslut att alltid klara sig själv som blivit ett villkorsantagande för honom.  Om han klarar sig själv riskerar han inte att känna sig maktlös och invaderad (B). Idag finns Magdalena som gärna vill vara nära honom, och som inte kommer att ta över (C).
När paret, efter gediget förarbete tillsammans med sin terapeut, kommer så långt att Magdalena går över “bron” till Per och är hos honom så öppnar han sig för ett dela sin barndoms värsta rädsla, att han inte kan hjälpa sin bror eller sig själv. Det han delar är ett av många minnen på detta tema, han väljer själv det som kommer upp –  hur han hör sin pappa slå hans bror i rummet bredvid. Han minns hur det luktar, hur tårarna smakar, färgen på tapeten och framför allt minns han den förlamande rädslan, den att han inte kan göra något. Hans kropp är en stund i detta tillstånd, tiden upplöst i kontakt med sitt 6-årsminne (1).
Närvarande i hans ensammaste ensamhet är nu Magdalena, hon är lugn och och reglerad, genom sin närvaro gestaltar hon verkligen det vi beskrivit i de fem S:en i trygga relationer och detta är en helt ny och också motsatt upplevelse för Per från den känsla som tidigare inkodats i detta minne. I detta arbete är närvaron i den andres värld, just nu Magdalena i Pers värld, nödvändig för att åstadkomma förändringen. Han är inte längre ensam med detta minne – Magdalena har besökt honom där och de har varit två tillsammans i detta mörka kvarter i Pers minnesbank. En del av de kvarteren kommer inte att bli sig lika igen. För i en del av Pers minnesbank har en ny känsla kommit in: man kan vara trygg nära någon annan även gör det gör som ondast.
I deras fortsatta arbete kommer de att verifiera detta tillsammans och få fortsätta skapa trygghet för varandra. Läs gärna mer om hur vi på Parkliniken arbetar med par genom Encounter centered Couples Therapy och den förståelse Interpersonell Neurobiologi ger.
Nederst kan du se en kort film som förklarar minnesrekonsolidering på ett lättfattligt sätt.

Visst är det spännande med Interpersonell Neurobiologi?

Kom gärna till vår Inspirationsdag i interpersonell neurobiologi, ges nästa gång i Göteborg 6/2 och i Örebro 21/11. Till våren börjar nästa omgång av vår fördjupningskurs för alla som arbetar med terapi eller samtal i Interpersonell neurobiologi fördjupning den 14/3  i Göteborg, och nästa specialistkurs för psykologer i Interpersonell Neurobiologi börjar 26/3.

Samma faktorer och tekniker är verksamma i evidensbaserad krishantering, se gärna vår nästa kursdag den i Krishantering och Psykologisk första hjälp den 30/1. Besök gärna vår kommande Temakväll i Interpersonell Neurobiologi: Anknytning och beröring den 22/1.

2018-11-20T13:00:26+00:00