I den kliniska applikationen av minnesrekonsolidering ser vi hur nya känslor kan inkodas i gamla minnen. Läs även här för en genomgång av principerna bakom minnesrekonsolidering och hur du kan använda dem i din praktik.
Paret sitter nära varandra, händerna möter varandra, svettiga händer som kramar, en tumme som rör sig över den andres handrygg – det är nu det händer. De är hos terapeuten som hjälper dem besöka den andres inre värld och arkitektur, att lära känna varandras språk. Låt oss kalla dem Per och Magdalena: de är ett fiktivt par i denna berättelse, men det kunde vara vilket par som helst, deras problem är allmänmänskliga. Magdalena har tagit den korta men viktiga vandringen över den metaforiska ”bron” som förbinder deras världar och hon har landat hos honom, fullt närvarande i hans inre värld medan han berättar om sin svåraste smärta. Det har varit en resa för dem att komma hit, men nu är de här, båda lika närvarande. Per beskriver en minnesbild där han är runt 6 år. Pappan slår hans bror. Mamma tar tag i Per, föser honom till sitt rum, där han hör hur det fortsätter en stund till. Det rinner stilla tårar utför Magdalenas kinder när hon tar in honom precis där, i hans djupaste smärta, pojken som lyssnar från rummet bredvid. Han som bestämde sig för att klara allt själv.
Hon andas lugnt, väntar och tar in honom med öppen varm blick, nickar och ber honom berätta mer. Per berättar om ensamheten, om känslan av att han inte kan påverka vad som sker. Detta nav av minnen, varav detta är ett, som skapats i hans kropp och hjärna som kommit ikapp honom så ofta nu i vuxen ålder, och gjort det svårt att någonsin släppa kontrollen, att släppa in någon – inte heller Magdalena. Magdalena, som så många gånger skrikit och varit arg för att han inte öppnar sig sitter nu helt stilla och är med Per med hela sin närvaro. För första gången är han inte ensam, de är två här nu, mitt i hans mörker. I hans hjärna sker vad som kallas minnesrekonsolidering, ett gammalt minne håller på att få en annan innebörd. Men vad är det egentligen som sker?
Minnen kommer från olika system
Ett minne som kodats in som ett autobiografiskt minne, ett känslomässigt färgat minne som man själv är med i – som Pers i exemplet ovan – kommer från två olika minnessystem. I själva den berättande delen som säger att detta var år 1981, vilken gata de bodde på och hur tapeterna såg ut på hans rum har skett en inkodning framförallt via det så kallade långsamma minnessystemet, det hippocampus-cortex baserade (Cozolino, 2014). Känslan som finns kvar i minnet, en känsla av maktlöshet och skräck, kommer från det snabba minnessystemet: känslominnet, där amygdala ingår som central del. Dessa två system är kapabla att fungera både var för sig och tillsammans, och det är när de fungerat tillsammans som ett autobiografiskt minne med känslokvalitet kodas in. När det amygdala-centrerade minnet arbetar själv kodas bara så kallade implicita minnen in – minnes vi inte minns att vi minns men som hela tiden gör sig påminda – vi får kanske en behaglig känsla av en doft, en obehaglig känsla av vissa röster, ljud eller färger men vet egentligen inte varför (Siegel, 2010).
Varje gång man minns ett minne blir det nytt – och ett fönster för förändring öppnas
Vi har tidigare beskrivit den process som innebär att varje gång man minns ett minne blir det nytt: ett minne blir instabilt efter att det återkallats i medvetandet, och det sker en ny inlagring av samma minne varje gång det har återkallats i medvetandet – speciellt i den del av minnet som kommer från känslominnet. Tänk dig att du berättar med glädje för en vän om något roligt som hänt i helgen, men din vän tycker inte alls det är kul, hen ser uttråkad ut och gäspar. En del av det minnet kommer nu att ha tagit känslomässig ”färg” av vännens reaktion och även din egen fysiologiska respons på vännens ointresse. Kanske inte så mycket att minnet inte alls är kul längre, men heller inte lika ljust och roligt som det nyss verkade. Det fungerar tvärtom också, genom att gång på gång upprepa ett känslotillstånd kopplat till ett minne, ex jag är rädd för hundar så jag undviker dem. Nu kommer minnet av farliga hundar att bli starkare och starkare kopplat till känslan rädsla som förstärks av att jag nu också signalerar till min kropp och hjärna att hundar är så farliga att de måste undvikas.
Detta händer oss hela tiden utan, ofta utan att vi lägger märke till det, vi formar om våra minnen hela livet. Även då vi bara tänker på dem så färgas de in av det känslotillstånd vi är i. Det som sker när minnet återkallas i vårt medvetande och åter blir aktivt är nämligen på en neurobiologisk nivå mycket likt det som sker när minnet lärdes in första gången, dvs liknar den proteinsyntes som försiggick allra första gången inlärningen gick från att vara ett aktiverat minne till att bli inaktivt och inlagrat kortikalt. Forskare menar att någonstans mellan direkt i samband med och upp till 4-6 timmar efter det att minnet återkallats i aktivt tillstånd är det fortsatt tillgängligt för inkodning av nya känslor.
Hur minnesrekonsolidering kan få oss att o-inlära del av minnet
Låt oss se på hur detta sker hos paret
Visst är det spännande med Interpersonell Neurobiologi?
Kursdatumen kan ha passerat när du läser detta – klicka på länkarna ändå så ser du kommande datum.
Kom gärna till vår Inspirationsdag i interpersonell neurobiologi, ges nästa gång i Göteborg 6/2 och i Örebro 21/11. Till våren börjar nästa omgång av vår fördjupningskurs för alla som arbetar med terapi eller samtal i Interpersonell neurobiologi fördjupning den 14/3 i Göteborg, och nästa specialistkurs för psykologer i Interpersonell Neurobiologi börjar 26/3.
Samma faktorer och tekniker är verksamma i evidensbaserad krishantering, se gärna vår nästa kursdag den i Krishantering och Psykologisk första hjälp den 30/1. Besök gärna vår kommande Temakväll i Interpersonell Neurobiologi: Anknytning och beröring den 22/1.