”Borderline” – på ett hjärnvänligt sätt

Hur kan vi ”make sense” av emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS, eller ’borderline’ som det ofta kallas, genom Interpersonell Neurobiologi? Ett relations- och hjärnvänligt sätt att förstå överlevnadsläge i nervsystemet, som skiljer sig från mänsklig essence – vår funktionella kärna som alltid är intakt.

Att ”make sense” av sitt liv, detta svåröversatta begrepp som involverar både känsla och förklaring – är ett av fundamenten i trygg anknytning. Och gör en avgörande skillnad. Som den mellan narrativet ”Min uppväxt har gjort att jag inte kan ha vettiga relationer ” till ”Jag hade det ofta svårt när jag växte upp och vissa situationer och relationer påminner mig mycket om det”.

Trots att denna diagnos, liksom andra personlighetssyndrom, är kraftigt ifrågasatt från många håll, inte minst inom anknytnings- och neuroinformerad praktik*, så väljer vi att använda termen ”borderline” då den fortfarande delvis används inom forskningen, och i folkmun.

Att frigöra lutningen mot hälsa

Vi hoppas inspirera till ett hälsofrämjande synsätt – bortom skam och stigma – att möta människor som kanske fått denna diagnos i kontakt med vården eller som känner igen sig själva i symtombeskrivningen. Och kanske känner du som behandlare igen delar av detta nervsystem hos dig själv i vissa relationer och situationer? De flesta brukar kunna känna igen något så djupt mänskligt som att både fasa för – och längta efter – närhet.

Vi går igenom hjärn- och anknytningsfakta från flera olika perspektiv och en sammanfattning av möjliga verktyg och interventioner i bemötande och behandling.

Psykoedukation är skräddarsydd making sense

En mängd stigma omhuldar borderline.

Ett sätt att avstigmatisera är med hjälp av skräddarsydd psykoedukation. Genom att fylla på med fakta kring detta nervsystem kan förståelsen breddas och du som behandlare kan använda detta i anpassad form som psykoedukation eller som bas för dina interventionsval.

Vi på Psykologi med mera & Parkliniken liknar psykoedukation vid skräddarsydd ”making-sense”, vilket är stora saker. Låt oss börja med att förstå ’borderline’-hjärnan som ett nervsystem med stark kontaktlängtan – och en stark kontakträdsla. Hjärnvänlig och relationell kunskap kan ’make sense’ av detta nervsystems längtan och rädsla. Och hjälpa oss se hur superkrafterna kommer till undsättning.

Inbördeskriget mellan att vara nära och att stöta bort

Hos människor som fått diagnosen borderline, som numera kallas emotionell instabilt personlighetssyndrom, EIPS, finns ofta en stark önskan efter kontakt och närhet med andra – samtidigt som det finns en enorm rädsla för att bli övergiven och/eller invaderad av någon annans behov. Dessa kan beskrivas som olika ”kvarter” inom samma person, och det är i sig ett terapeutiskt verktyg.  Kvarter kan vi besöka, gå in och ut ur och ta hand om. Alla våra inre kvarter har sin sanning och logik.

Och kvarter kan starta ett inbördeskrig och ”växeldra” på ett sätt som kan göra det yttre beteendet motstridigt. Att till exempel omväxlande söka närhet och stöta bort den man älskar.

Besök i olika kvarter

Närheten, verklig eller i önskan – triggar ofta kvarter av rädsla som aktiverar överlevnadsmönster som inkodats för länge sedan. Dessa kvarter kan ses som beskyddande tillstånd – de griper in med snabb funktionell reaktivitet som ”håll kvar” eller ”knuffa bort”, eller kanske ”spela död”. De vet att överlevnadsläge är säkrast vid närhet.

Hos oss på Psykologi med mera & Parkliniken använder vi just det avskammande begreppet att vi kan vara i olika ”kvarter”. Vi börjar ofta med att undersöka dem som just som ett tillstånd, som var och en har sin sanning och sina behov, och behöver få kärlek och tolerans.

Inbördeskriget mellan önskan efter kontakt och rädslan för att bli övergiven påverkar förstås relationerna. Växlandet mellan att visa kärlek och förakt eller diskvalificering kan gå fort och tyckas oförklarligt utan kunskap om det inre inbördeskriget.

Ibland dras detta inbördeskrig igång bara av impulsen att önska närhet, eller skammen av att inte få det. Det behöver inte vara kopplat till en faktisk yttre relationshändelse just nu. Men låt oss undersöka hur dessa kvarter kan förstås – och få hjälp – utifrån relationell neurobiologi.

Att avskamma – och begripliggöra länkningen mellan implicita minnen och självkänsla

Ofta får detta nervsystem utstå kritik och skam, från andra och sig själv. Och ofta även just den fruktade relationella övergivenheten, p.g.a. den ibland dubbeltydiga relationsdansen. Detta bidrar till att skam och själväckel ofta länkas till minnen av längtan efter närhet, i kroppens och känslans minnesbanor, basen för det vi kallar ”självkänsla”. Efter återkommande erfarenheter blir dessa känslor och kopplingar en del av hur det känns att bo i sin kropp.

Ofta väcker relationslängtan då direkt nätverk av skam och själväckel, det är så länkat genom inlärning. Det gör det hos väldigt många människor – och på extra hög volym i just detta sensitiva nervsystem – som är en mästare på att både förutse och uppfatta möjligt avvisande i mikrorörelser och annan kroppskommunikation.

Relationell separation blir till fysisk smärta

Viktiga studier visar att vi alla, med eller utan en borderline-etikett, upplever smärtan av oönskad separation från en älskad rent fysiskt i kroppen, då likartad aktivering i insula och anterior cingulate cortex sker på samma sätt som när vi gör oss fysiskt illa**. Det gör alltså fysiskt ont att bli övergiven eller lämnad, för oss alla.

För att förstå varför det nervsystem som ibland fått namnet borderline reagerar ännu mer kraftfullt på denna smärta kan vi behöva veta att trygg anknytning, som är mycket mer än en relation, påverkar hur hjärnan och nervsystemet både reglerar och tolkar innebörden av smärtan. Ju mer erfarenhet av trygg anknytning vi har inkodat i våra nervsystem – desto mer reglering av känslor, smärta och stress har vi tillgång till. Detta eftersom trygg anknytning påverkar bland annat pre-frontal cortex´s reglering av känslor, smärta och stress. Som väl är går trygg anknytning alltid att öva upp.

Borderline – en traumatiserad hjärna?

Kopplat till detta kan vi även hitta stora funktionella likheter mellan ”borderline” och ett traumatiserat nervsystem**. I flertalet forskningsstudier poängteras att ”bordelinehjärnan” har så mycket gemensamt med en traumatiserad hjärna att det inte går att skilja dem åt**.

Detta gäller på flera områden. Samma hypersensibilitet för mikrostimuli visar både den traumatiserade hjärnan och ’borderlinehjärnan’.

Båda arbetar stenhårt för att pendulera tillbaka till steady state, som kan beskrivas som mitten av Window of Tolerance.  Och resultatet blir ofta en känslomässig berg- och dalbana** där systemen växlar autonom reglering, och rör sig snabbt mellan röd, svart och grön zon. Blotta för-sensationen av glädje över kontakt kan påminna om smärtan över en förestående separation, eller en invasion – så är gungningen igång.

Allas våra nervsystem är gjorda för att pendulera uppåt och nedåt i Window of Tolerance. Det betonas inom flera kroppsbaserade traumabehandlingar, t.ex. somatic experiencing, som ett försök att återvända till reglering – inte en patologi som det ibland föraktfullt antyds.

Inbördeskrigets början?

Låt oss bli nyfikna på hur anknytningslutningen kan se ut hos den som har fått en borderline-diagnos. Som antytts ovan kan det hjälpa oss förstå varför detta nervsystem behöver hålla sig så vaksamt och alert.

Psykologen och traumaexperten Janina Fisher – och andra med henne – menar att EIPS korrelerar med anknytningstrauma*, ** och specifikt med desorganiserad anknytning. Forskning visar att det vi kallar desorganiserad anknytning till någon av trygghetspersonerna vid ett års ålder är en prediktor för att stämma in på diagnosen borderline som vuxen.

Anknytningstrauma, som kan leda till desorganiserad anknytning, kan uppstå efter fysiska eller psykiska övergrepp, försummelse eller långvarig brist på intoning mellan trygghetsperson – som t.ex. en förälder och ett barn.**

Det kan bli desorganiserad anknytning om trygghetspersonen också skrämmer

En nyckelfaktor för om anknytningstrauma uppstår är om trygghetspersonen också är skrämmande för barnet. Precis denna dubbelhet – att samma person som skall vara trygg –  och kanske ibland faktiskt är det – också är skrämmande bygger just ”dubbla kvarter” i vår inre arkitektur. Kvarter med motstridiga impulser, där ett vill gå emot och ett annat gå bort från samma person. I både det inre och det yttre kan det leda till full kaos.

I korthet innebär det just starten på detta inbördeskrig – samma person som skall vara trygg är också skrämmande eller skadar. De motsatta kvarteren ”rädda dig från faran” kommer att hamna i konflikt med den inneboende kunskapen hos alla däggdjur – kvarteret ”vid fara – sök närhet hos andra”.

Sker det skrämmande dessutom utan att trygghetspersonen tar ägandeskap för hens handlingar, kanske till och med förminskar eller förnekar dess påverkan på barnet så kan just detta så kallade fragmenterade mindset leda till att anknytningen blir desorganiserad – i den här relationen. Hur mycket som ekar av detta i senare relationer avgörs dels av hur sensitivt systemet är från början, vilka andra trygga relationer som finns att tillgå  – och hur omgivningen har kunnat ge support och ”make sense” av det som skett.

Gå bort eller mot – impulser som krockar

Om denna smärtsamma relationsdans uppstår kan barnet inte använda trygghetspersonen för att reglera sin oro och rädsla. Finns en eller flera andra trygghetspersoner runt barnet kommer barnet dock att kunna forma olika distinkta anknytningsmönster till var och en av dem, till och med trygga anknytningsmönster. Barnet har olika anknytningsmönster med olika personer; anknytning är relationsspecifikt.

Men finns ingen att vända sig till för tillräcklig trygghet så kan det resultera i att upplevelsen av kontakt – lika väl som ensamhet – kan trigga ett tillstånd av terror, som ett inbördeskrig som inte går att undfly.

Fishers synvinkel är alltså att borderline behöver utforskas just som ett traumatiserat system*. Fisher betonar att PTSD absolut inte är samma sak som borderline. DSM-V gör inte denna typ av komplexa traumatisering rättvisa med med sina befintliga traumadiagnoser.

Fisher, som du kan höra beskriva trauma och borderline i filmklippet nedan, har utvecklat en trauma- och tillstånds-sensitiv metod för att arbeta med just borderline, refererar till forskning som under decennier visat på samband mellan trauma och borderline, men som verkar ha ”glömts” i vår tids diagnostänk.

Under många år har försök gjorts att föra in en diagnos som belyser komplext anknytningstrauma i DSM*****. Med dagens symtomuppdelade vård skulle det kunna öppna för specifikt omhändertagande av personer med komplex traumatisering. Denna grupp riskerar bli osynlig i vården när PTSD utgör enda traumadiagnosen i ett diagnosfokuserat vårdsystem. Fisher menar alltså inte att fler diagnoser i sig löser något, men betonar att det som kallas borderline eller EIPS är mycket mer komplext – och påverkningsbart – än vad en ”personlighetsstörningsdiagnos” antyder.

Lyssna gärna på Fisher i filmklippet nedan om re-thinking Borderline.

För anknytning går att påverka – livet ut

En viktig sak att framhålla är att Fisher inte menar att alla med denna diagnos per automatik har desorganiserad anknytning. Det hon menar är att anknytningsfokus kan bidra till förståelse och läkning – just eftersom trygg anknytning kan läras in och övas, bland annat med dessa nio övningsområden.

Att undersöka anknytning ger alltså inte ytterligare maktlöshet eller säger att ”allt är kört”, tvärtom – det ger ett momentum för direkt påverkan.

Låt oss nu besöka några hjärnfakta i ljuset av att just de delar av hjärnan vi besöker nedan påverkas kraftfullt av trauma samt av våra anknytningserfarenheter.

Att förutse social fara innebär att kunna skydda sig

För att skydda sig mot avvisande är denna hjärna på ”red alert” och kan se bakom hörn – och reagera innan det ens skett ett avvisande. Detta nervsystem kommer t.ex. att i högre utsträckning läsa neutrala ansikten som uttryck för avsmak**. Och reagera ännu snabbare än en annan hjärna på tecken på avvisande** – som en blick som vänder bort eller en lätt suck.

Kraftig aktivering i limbiska systemet – ökad sensitivitet för signaler på social otrygghet

Psykologiprofessor Louis Cozolino, och andra med honom, menar att borderline är resultat av samspel mellan medfödd neurobiologi och tidigare livserfarenheter.** Flera studier, beskrivna bland annat i Cozolinos fina bok The Neuroscience of Human Relationships, visar att borderlinehjärnan är elegant inställd för att snabbt kunds avkoda fara och möjliga separationer i viktiga relationer.  Skillnaden märks främst i det vi förenklat kallar ”däggdjurshjärnan” – dvs. limbiska systemet, samt de delar av hjärnan som reglerar impulser och känslor som pre-frontal cortex, hioopcampus och anterior cingulate cortex.

Hög sensitivitet för ansiktsuttryck

För de flesta av oss är ögon och andra människors ansiktsuttryck något av ett specialintresse. Vi skannar ständigt av ansikten och vårt nervsystem tolkar direkt – utan att vi behöver lägga märke till det – om detta är en plats vi kan känna oss trygga på, eller om något signalerar otrygghet och vi måste fortsätta vara vaksamma******.

Flera studier visar att nervsystem som har fått en borderlinediagnos verkar ha ett ännu större intresse för ansiktsuttyck**.

Detta resulterar i en kraftigare aktivering i limbiska systemet, framförallt i vår känslocentral amygdala och i en temporal-occipital formation som heter fysiform gyrus, som är extra aktiv vid inkodning av ansiktsuttryck – och andra specialintressen.

Supersnabb på att se fara

En ’borderlinehjärna’ gör en visuell avkodning av negativa ansiktsuttryck ännu snabbare än andra hjärnor. Speciellt är det äckel/avsmak som i högre grad kodas in i neutrala ansikten. Studier har visat att ’borderline-hjärnan’ även behöver längre tid för att koda in positiva ansiktsuttryck, vilket kan göra det svårare att uppfatta tecken på att det är säkert att vara här. Men å andra sidan riskerar man inte att missa tecken på negativa ansiktsuttryck.

Denna ökade sensitivitet för otrygghet, kan bli förståelig mot bakgrund av anknytningserfarenheter. Sensitivitet för andras signaler och rädsla för att bli avvisad, blir i skenet av anknytningstrauma till en ’superkraft’ som blixtsnabbt kan hjälpa systemet skifta mellan kvarteren ”hålla avstånd” och ”komma nära”.

Den förhöjda aktiviteten i limbiska systemet innebär att driven för anknytning är igång. Det tillsammans med sensitivitet för avvisande gör det möjligt att ta den närhet och kontakt som är möjlig, och snabbt kunna gå till reträtt eller kamp för att försvara dig vid upplevelsen av social fara.

Detta är verkligen ett elegant injusterat system för att både få kontakt och att överleva.

Pre-frontal cortex och andra ’hjärnbromsar’ är mindre aktiva = mindre aktivt grönt system

fMRI -funktionell hjärnröntgen visar skillnader i ’bordelinehjärnans’ exekutiva funktioner, uppmärksamhet och kognitiva processer som till och med liknar hjärnor med skador vid frontalloben och temporalloben**.

Intressant nog är detta områden i hjärnan vars aktivitet och länkning till stor del avgörs av våra anknytningserfarenheter. Skillnaden i aktivitet i dessa områden beror möjligen på att naturen sparar på energi för att kunna använda den vist. För ett sensitivt system som kanske även levt under relationellt utsatta förhållanden – så är det mycket mer adaptivt att prioritera att de strukturer som reagerar på hot och som läser av relationell kommunikation. Exekutiva aspekter som är ”överkurs” i förhållande till hur viktigt det är att kunna avgöra om en relation är farlig.

Aktivering i pre-frontal cortex reglerar ned aktiviteten i den limbiska systemet, bland annat amygdalan, när faran bedöms vara över – och genom att denna ”broms” inte är lika aktiv i den så kallade ’bordelinehjärnan’ så behåller systemet ett överlevnadsinriktat överlevnadsläge.

Återigen kommer vi att se hur träning av närvaro och trygg anknytning påverkar avfyrningsmönsterna i pre-frontal cortex och stärker dess reglerande funktion.

Oxytocin

Man har även funnit att oxytocin-systemet som skall bromsa det röda stressystemet, HPA-axeln, inte är lika snabbaktiverat hos borderlinehjärnan, vilket kan resultera i en förhöjd grundnivå av sympatikus-stress**. Har man vuxit upp i fara är det inte adaptivt att ”slappna av” eller gå till ”grönt”.

Påslaget i amygdala blir i och med detta också högre – vilket håller igång ett noradrenalinpåslag, som har som en av sina funktioner att spara på resurser och minska aktivitet i hippocampus och prefrontal cortex**. Som annars hade kunnat bromsa påslaget.

Detta får konsekvenser, och ändå är det så viktigt att se att i första rummet handlar detta om överlevnad och att lägga sin energi på att parera fara.

’Borderline-tillståndet”, som så hjälpsamt som spejar efter fara kan så gå på ”tomgång” – dvs. fortsätter när faran är över och hindrar från att ta tredje steget i relationsdansen – precis som allas våra system kan göra. Då blir det lätt en känsla av att ”gå vilse på bekanta platser” och en känsla av att ha kört fast.

Här behöver grönt system – lugn och ro-systemet, övas upp för att börja bromsa stressen.

Kroppsegna opiater i mindre mängd – och försök till egen smärtlindring

Självskada, vanligt hos personer med EIPS, kopplas i forskning till lägre nivåer av kroppsegna opiater**. Kroppsegna opiater är också en del biokemin av ”det gröna systemet, trygghetssystemet i mitten av Window of Tolerance eller om man så vill den gröna cirkeln i compassioncirklarna.

Kroppsegna opiater triggas av bland annat smärta – vilket uppstår genom många av de självskadebeteenden som är vanligt förekommande vid borderline.

Självskadande beteenden har ofta flera olika funktioner – och en av dem kan alltså vara att trigga igång del av ett grönt system på mekanisk väg.

Salutogent perspektiv på toleransfönstret

Ett sätt att begripliggöra snabba pendlingar mellan starka känslor, total uppfylldhet och sedan total avstängdhet, är med hjälp av toleransfönstret. Vi arbetar dagligen med Window of tolerance i våra utbildningar och terapier. Det ger skärddarsydd making-sense och hjälper oss att begripliggöra och ta hand om oss själva på bästa sätt.

I den ”gröna zonen” kan starka och svåra känslor tålas och upplevas utan att vi blir ”kidnappade” av dem. Vi är med andra ord i är i vårt sociala engagemangssystem.

I borderline-systemet sker ofta blixtsnabba pendlingar mellan röd och svart stress, och dessa pendlingar kan pågå länge. Från varm svettig stress till avstängdhet inom loppet av några minuter. Från känslor av skam (röd stress) till själväckel (oftare vid svart stress). Dessa tillståndsväxlingar kan till och med ge dissociation, vilket faktiskt upplevs av cirka 2/3 av de människorna som lever med en borderlinediagnos. ***, **** och som ytterligare stärker tesen av trauma.

Sett mot bakgrund av tidigare anknytningstrauma så finns det något mycket salutogent i dessa snabba penduleringar mellan aktivitet och spela död, mellan skam och äckel, vilket samtidigt resulterar i att toleransfönstret smalnar av. Det är ett system som vuxit upp i fara. Det skall vara lättriggat för att snabbt anpassa sig. Traumat fortsätter att eka i våra kroppar och ett brett toleransfönster är inte till nytta.

När grön zon triggar

Att aktivera ”grön zon”, dvs. vårt trygghets- eller lugn och ro-system är ofta utmanande för borderline-nervsystemet, som vi beskrev ovan. Den ökade känslighet för blickar och ansiktsuttryck, själva grunden för vårt sociala engagemangssystem, vilket är djupt inflätat med vårt ”gröna” lugn och ro-system, kan göra grönt system till en trigger i sig.

Upplevelsen av avslappning och lugn kan även vara kopplad till att bli ”fångad off-gard”, och att denna brist på vaksamhet då genast straffat sig.

Om vi anlägger ett traumaperspektiv så kan detta nervsystem ha haft väsentligt större nytta av att vara i röd eller svart stress – att vara reaktiv är hjälpsamt för att överleva i en farlig värld.

Kryddmått av triggers – så tillbaka till grön zon

Vi behöver små, små pendlingar upp och ned i Window of tolerance för att underlätta en jämnare pendling. Samtidigt som vi arbetar för att väva in nya implicita minnen i minnesmosaiken som utgör vårt gröna system. Vi behöver hjälpa detta nervsystem fånga, medvetandegöra och koda in mikrostunder av grönt. Att hjälpa det förvanda snabb passerade händelser till verkliga minnen. Då behövs medveten uppmärksamhet.

Traumainterventioner ger tillbaka värdigheten hos klienten

Vilka blir konsekvenserna av att lägga ett traumaperspektiv på borderlinediagnosen? Den mest effektfulla interventionen är ofta att personen bli sedd, hörd och bekräftad, inte bara på det yttre beteendet. Att bli ”made sense of”.

Janina Fischers föreslår två frågor inspirerade av Adult Attachment Interview, AAI, där anknytningslutningar i förhållande till tidiga omsorgspersoner undersöks:

”Var någon av de som skulle varit trygga för dig någonsin skrämmande?” och ”Verkade någon av de som skulle vara trygga för dig själva skrämda?”. För om en förälder är skrämmande är det inte ovanligt att den andra föräldern är rädd. Och då kommer det nervsystemet vara på överlevnadsläge del av tiden 0ch kanske inte kunna erbjuda pre-frontal reglering.

Att utforska svaren kan begripliggöra komplexa relationella beteenden, och – som Janina påpekar – återge värdigheten för klienten som får möjlighet att ”make sense” av sina erfarenheter.

Överlevnad är inte samma som vår mänskliga essence

Ännu en fråga från Adult Attachment Interview att låna in här kan vara: hur kan detta kan ha påverkat relationer i vuxenlivet? Svaret på den frågan utgör också en viktig del av ”making sense”. Att se hur trauma från då kan eka i kroppen men att händelsen i sig gradvis blir förflyttad till dåtid. Det handlar bland annat om svaret på frågan När är du? – som alltid är relevant vid traumaarbete.

Detta ”making sense” är i sig en mycket läkande kraft. Att gå från ”Jag är förstörd för alltid” till ”Någonting jobbigt hände mig när jag var liten som fortfarande påverkar mig”. Det finns plötsligt en möjlighet till förändring och lutning mot hälsa, istället för rigiditet och kaos. Där vi kan gå från disconnect till reconnect i trestegsdansen vid trygg anknytning.

Ofta har de fått höra att de är manipulativa och uppmärksamhetssökande. Och när vi människor får omsorgsfull hjälp att se hur den skyddande delen av dem själva, överlevnads-kvarteret, kämpar för att försvara ett skrämt barn. Vissheten hos terapeuten att det fortfarande finns oförstörd mänsklig essence kvar att utforska frisätter ännu mer lutningen mot hälsa.

Lika relevant för alla nervsystem – med eller utan diagnosetiketter.

Ett nytt narrativ – när det relationella utrymmet är tryggt dyker traumat upp för att läka

Begriplighet och förståelse för hur överlevnadskraftiga vi faktiskt är skapar trygghet, i livet och i terapirummet. Och just då är det även möjligt att traumat dyker upp och inbördeskriget knackar på. Igen.

Det är precis som det skall. Vi lutar mot hälsa och när det är tryggt nog så poppar traumat upp, redo att läkas. Det är ett helt annat narrativ än ”Jag förstör alltid relationer”. För när otrygghet är aktiverat är det också åtkomligt för att installera trygghet i gamla minnesspår.

När närhet, trygghet och kontakt erbjuds så är det också möjligt för traumat att läkas.

Tipslista i kortform

Här kommer en samlad tipsbank från inlägget för ditt arbete med borderline eller andra sensitiva nervsystem.

Alla har fler än ett anknytningsmönster.

Men ofta har vi ett vi tror är ”sanningen om mig i relationer”. Om det är ett otryggt mönster – arbeta med ett parallellt tryggt mönster som klienten får hjälp att stärka. Ge det näring med uppmärksamhet och träning.

Skilj på essence och överlevnad

Detta är en grund i allt vårt arbete på Psykologi med mera & Parkliniken. Etablera ett språk som skiljer på är och ett hjälpsamt överlevnadsläge, som  t.ex. borderline.

”Deep down, we already are who we long to be. But it’s often covered over with fears and regrets, and daily distractions and stresses.” Rick Hanson. Ph. D. & neuropsykolog.

Namnge kvarteren och besök dem som tillstånd

Sätt kärleksfulla namn på de kvarter som startar inbördeskrigen. Namnsättandet aktiverar den hippocampusbaserade funktionen ”name it to tame it” som lugnar stresspåslaget och kan göra dem lättare att utforska. Med ett namngivet kvarter kan ni välja när ni gör besök där. Utforska vad de olika kvarteren behöver och längtar efter.

Koppla dem gärna till olika beskyddande tillstånd som gör sitt bästa för att hjälpa hela systemet överleva, men som sällan för tacksamhet i respons. Hur kan man tacka tillstånd som ”borderline” för hjälpen? På vilket sätt har det försökt hjälpa klienten överleva? Men kunskap om detta supersensitiva och närhetslängtande nervsystem blir det enkelt att uppskatta. Vad behöver tillståndet borderline få för hjälp av essence för att kunna lämna över sin uppgift att skydda systemet?

Penduleringen är en vän

Gratulera till penduleringen upp och ned i Window of Tolerance – ett fantastiskt försök att nå steady state. Kroppen vill inte vara i ”svart” hopplös stress och kommer att försöka reglera upp sig. Det kan ge en kraftig rekyl som då skjuter upp kroppen till röd, mobiliserad stress. Detta kallas ofta lätt nedlåtande för ”impulsivitet” eller ”blandad depression och ångest”.  Men det är ett nervsystem som jobbar stenhårt för att pendulera.

Ni behöver öva hur man lär nervsystemet att pendulera med små ”kryddmått” av aktivering och de-aktivering.

Grönt system kan trigga

Som beskrivits ovan kan upplevelsen av lugn, avslappning eller att vara stilla ha en starkt aktiverande/deaktiverande verkan. Ge inte avslappningsövningar att göra hemma. Inte heller mindfulnessövningar att göra själv. Båda kan ha starkt triggande effekt*******. Ni behöver arbeta med kryddmått av grön lugn och ro – helst tillsammans.

Make sense –  inte ”chase the story”

När du utforskar svaret på t.ex. frågan om någon som skulle vara trygg även var skrämmande – var försiktig med att inte hamna i det Somatic experiencing kallar ”Chasing the story”. Det är inte berättelsen eller orden i sig som befriar – det är den varsamma kombinationen av seen, soothed, safe, och synkroni med en annan hjärna som är grunden i making sense – och i trygg anknytning.

Skam liksom själväckel uppstår som starkast när en positiv känsla bryts.

Denna koppling visas i forskningen** och är väl känd för borderline-systemet som känner både skam och själväckel väl. Ett sätt att skydda sig kan vara genom att inte förvänta sig positivt alls. Hur kan du hjälpa klienten med detta? Kanske med skräddarsydd psykoedukation? Berätta att det kan att vara förknippat med fara att gå till positiv förväntan eller sin egen essence. Erfarenheten är ofta att det kommer en bestraffning på detta. Gå långsamt fram!

Gå via kroppen – arbeta bortom skuldfrågan

Att utforska tidiga relationer som potentiellt skrämmande kan väcka skuld och känslan av att anklaga någon som ansvarig. ”Content”/berättelsen” – kan användas som en ren portal in i nervsystemet.  Om du stannar i vad som är kroppens respons på berättelsen, just nu, idag, medan hen beskriver den – så integrerar du varsamt aktivering/deaktivering i kroppen utan att ”chase the story” – eller fastna i vem som gjort vad.

”Make sense” av anknytning i terapirummet

Att vara närvarande med någon med inbördeskrig mellan närhet och distans och ett snabbt pendulerande system kommer att kan aktivera olika mindre trygga anknytningslutningar även hos dig som terapeut. Gör en egen make-sense av din anknytning och arbeta med övningsområdena dagligen så skyddar du från att upprepa otrygghet.

Vi lutar mot hälsa. Där utrymmet är tryggt kommer traumat fram för att läkas.

Vi är inte förstörda, inte någon av oss, borderline eller inte. Tvärtom lutar vi mot hälsa som vi framhåller inom Interpersonell Neurobiologi – och otrygg anknytning är till och med mer öppen för nyinlärning än trygg.

Finns det säkerhet och kontakt i det relationella ”spacet”- så kommer traumat att ”knacka på” för att läka. Vi ser det igen och igen i vårt arbete med att skapa trygg anknytning.

För trygg anknytning går att öva – livet ut.

Kommentarer från oss på Psykologi med mera & Parkliniken

Vi som arbetar här och medverkar i bloggen berättar hur det aktuella ämnet berör oss – just nu.

”Påminner mig om att hylla vår inneboende kraft – som efter allra bästa förmåga lutar åt hälsa” Sofia Djerf

”Jag tänker på igen på att när vi ändrar sättet vi ser på saker – så ändras det vi ser” Jennifer Magnusson

”Ett nervsystem med verkliga superkrafter” Ingrid Almgren Sjölander

Vill du ha massa mer neuroinspiration och tips om hjärnvänligt relationsarbete?

Välkommen till oss.

Kursdatumen kan ha passerat när du läser detta – klicka på länkarna ändå så ser du kommande datum.

Välkommen på Krishantering och Psykologisk första hjälp ges nästa gång 13 juni Göteborg. Den ger behörighet till vår efterlängtade Del 2-kurs i Krishantering som ges igen i oktober.

För alla som arbetar med mänsklig utveckling och vill veta mer om hjärnbron, limbisk resonans och att använda uppmärksamhet för att skapa tillväxt välkomnar vi till Interpersonell neurobiologi fördjupning.

För psykologer som vill gå en specialistkurs i området är nästa specialistkurs för psykologer i Interpersonell Neurobiologi starta nästa gång i september 2022.

Inspirationsdag i interpersonell neurobiologi ges nästa gång den 11 maj. En rejäl inspiration till trygg anknytning i ditt eget – och dina klienters – liv.

Re-Thinking Borderline Personality with Janina Fisher, PhD

Lyssna på Janina Fisher när hon beskriver borderline och anknytning.

*Borderline Personality Disorder and Traumatic Attachment: Trauma-Informed BPD Treatment Techniques for Dysregulated Emotional and Automic States, Janina Fisher och/ellerBorderline Personality Disorder and Traumatic Attachment, av Fisher, J.

**The Neuroscience of Human Relationships, 2^nd edition (2014), Cozolino, L.

*** Healing the fragmented self of trauma survivors (2017), Fisher, J.

**** Dream-reality confusion in borderline personality disorder: a theoretical analysis (2015) av Dagna Skrzypinska och Barbara Szmigielska

*****The body keeps the score, Bessel van der Kolk.

******Anchored, Deb Dana

*******Willoughby Britton – When Meditation Causes Harm (om trauma-sensitiv anpassning av mindfulness)