Tre steg i anknytning. Om och om igen.

Connect – disconnect – reconnect. Eller kontakt-kontaktbrott-återanknytning, som är de kanske litet mindre rytmiska namnen på svenska. Anknytningsforskningen, som visar hur vi formar relationer och hur relationer formar oss, sätter ord på hur denna dans varar livet ut.  På bilden ovan, och i filmen nedan – syns hur en dans mellan dessa steg kan se ut. Att vara trygg i anknytning är att våga ta dem, igen och igen.

Läs mer om du hjälper din klient, eller dig själv, våga ta tredje steget full ut och inte fastna i kontaktbrott. Och tåla att vi börjar om igen. Det handlar om att låta tryggheten ta över, och smitta i relationer. Läs gärna mer om hur snabbt det kan gå i 33 millisekunder att bli känslosmittad.

Är jag välkommen tillbaka?

Innan vi går in på namn på anknytningarna vill vi betona att anknytning inte skall förväxlas med diagnoser – alla vi har flera olika “relationslutningar” inom oss och de kan skilja sig mellan olika relationer och situationer.

Alla namn på anknytningar har tillkommit utifrån hur tredje steget tas, alltså hur vi gör för att försöka återanknyta.  Barn-föräldraforskningen som gett namn  till de olika anknytningsmönstren gjordes först av Mary Ainsworth , senare av många efterföljare, bland annat Mary Main. I den så kallade “strange situation” fick barnet först vara i kontakt med sin anknytningsperson, så bröts kontakten och anknytningspersonen lämnade rummet. Efter en stund då barnet varit ensam med en främling återkommer anknytningspersonen. Beroende på hur barnet reagerar i denna stund av återanknytning har man satt namn på de olika sätten att knyta an. Vi vet att anknytningspersonen “mindset” spelar roll för hur barnet gör för att försöka återanknyta till hen, läs mer om detta i vårt inlägg Trygg anknytning är mycket mer än en relation – hur ett Mindset kan öppna världen. En snabb repetition:

  • Trygg anknytning: barnet söker kontakt med anknytningspersonen, låter sig tröstas och återvänder till åldersadekvat lek. Barnet och föräldern reagerar med förhöjd stressnivå när anknytningspersonen går, men de sjunker snabbt i återföreningen – hos dem båda.
  • Otrygg organiserad anknytning, två olika:
    • Undvikande organiserad anknytning: barnet söker inte kontakt med anknytningspersonen, undviker ögonkontakt och kommunicerar inte direkt, avbryter kort leken alt. fortsätter utan avbrott. Här finns höjda stressnivåer hos barnet.
    • Ambivalent organiserad anknytning:  barnet söker närhet med anknytningspersonen, men låter sig inte tröstas, blir “klängig”, långsam med att återvända till lek. Här finns höjda stressnivåer hos barnet.
  • Desorganiserad anknytning: barnet uppvisar motsägelsefulla beteenden, närmande och undvikande växelvis. Barnet kan skada sig själva, frysa still, tappa motorisk förmåga. Här finns höga stressnivåer hos barnet.

Alla dessa olika sätt att reagera svarar egentligen på frågan – vad krävs för att jag skall vara välkommen tillbaka hos dig?  Anknytning är adaptivt utvecklad i förhållande till den andres mindset så att barnet skall ha möjlighet att få den hjälp som kan ges för att överleva i en värld där barnet är beroende av att bli omhändertagen. Barnet, liksom vi vuxna, anpassar oss för att få bästa möjliga hjälp av och kontakt med den person vi behöver – utifrån vad som är möjligt den dens mindset.

Det alltså är inte själva avbrottet som är problemet

Alla relationer, livslångt, följer sedan samma mönster: vi får kontakt, något sker som gör ett avbrott på kontakten – vi möts igen. Det vore inte möjligt, eller önskvärt att vi alltid stannade i kontakt. Trygg anknytning är alltså inte frånvaro av kontaktbrott – det är en tränad och övad förmåga att återanknyta efter dem, och att inte fördröja dem längre än nödvändigt. Och att sedan kunna återvända till åldersadekvat lek.

Från korta små avbrott mellan anknytningsperson och barnet växer utrymmet för vad vi tål i form av “disconnect”. Vi lär oss att utforska världen en stund ensam, också en form av disconnect, om vi vet att vi får återanknyta efter ett tag. Det är när vi inte får återanknyta, eller erbjuder återanknytning, som problemen hopas. Vi blir då ensamma, kvar i kontaktlöshet, kommer inte över i “hel” reconnect.

Kontaktbrott sker alltså hela tiden – vårt jobb är att återanknyta efter dem och stärka vår relation – det tränar vår hjärna till trygghet. Socialantropologen Helen Fisher har forskat på hjärnan vid långvarig nöjdhet i relationer, som vi berättat om i inlägget om hjärnan och kärlek. Hennes forskning visar att de par som efter ett bråk, en konflikt, en stund ifrån varandra eller en våg av stress och oro är snabba på att lägga det åt sidan och välkomna varandra tillbaka – de är mycket mer nöjda med sin relation. De är snabba att ta steget till reconnect när det bjuds, med andra ord.

I hjärnans märks detta som att man snabbt växlar fokus från områden upptagna med smärta, till anknytnings- och uppskattningsområden. Par som däremot snabbt återvänder igen till det smärtsamma, stressande, och fortsätter fokusera negativa sidor hos varandra, alltså är kvar i “disconnect”, är väsentligt mindre nöjda med sina relationer. De uppvisar mer stress både fysiologiskt och i hjärnans mönster. Läs gärna mer om Helen Fishers forskning.

Att inte bli kvar i kontaktbrott och stress

Trestegsdansen lever vidare i alla vuxna relationer som varar över tid. Hur vi mår och har det i vår relation kommer att handla om att ta steg tre – att återanknyta. Och att vi tål att tar stegen igen och igen efter detta. Vi behöver få hjälp att både tåla våra känslor vid kontaktbrottet och att vässa våra strategier för reparation.

Gå gärna ned på sidan och se filmen som visar två “anknytningslutningar” som verkligen kan trigga igång varandra, den som lutar mer ambivalent och den som lutar mer undvikande. Kom ihåg när du tittar att detta inte är diagnoser – i olika relationer kan andra “lutningar” uppkomma. Anknytning skall få vara plastisk, det vill säga föränderlig. Berätta gärna för din klient att otrygg anknytning till och med är mer förändringsbenägen än trygg (Cozolino, The Neuroscience of Human relationships, 2014). Att till exempel bli förälder tillsammans med en tryggt anknuten person innebär att den med otrygg anknytning kan “smittas” av trygghet.

Skapa ett språk för att prata anknytning, överlevnadsmönster och kontakt:

Precis som filmen nedan beskriver handlar det om att börja med att skapa ett språk och en igenkänning av vad anknytning är och varför det hjälper oss överleva. Och varför social stress är lika smärtsam som fysisk, och vad som händer när den går på “tomgång”.  Tomgång innebär att vi skulle kanske kunna få kontakt, men vi fastnar i dansens steg två, disconnect – kanske på grund av gammal rädsla som ekar i nuet.

“Tomgång” är ett sätt att uttrycka vad det handlar om när man, som i filmen nedan, fastnar i ett mönster där båda blir ensamma, stressade och missar möjligheten till kontakt och reparation. Låt oss bädda en väg för att smittas av trygghet – egen eller andras:

  • Avskamma och öra överlevaren som en hjälte: Hylla våra försök att överleva och få hjälp i relationer som ett hjältedrag, ett genialiskt sätt som naturen hjälper oss att överleva. I den parterapi vi arbetar med på Parkliniken, det vill säga Hedy Schleifer´s Encounter centered Couples Therapy, kallar vi våra överlevnadsdrag och relationslutningar kärleksfullt för avskammande metaforer som “sköldpaddan” och “bläckfisken”. Vi  betonar att alla kan ha mer eller mindre av dessa lutningar inom oss. Hjälp klienten bli vän med sina lutningar så det finns språk, ord och igenkänning när de dyker upp.
  • Öppna hjärtat för att se ensamheten: Att vara kvar i “sköldpaddan” eller “bläckfisken” hjälper oss överleva i relationen men gör oss också ensamma, gör så att vi stannar i disconnect. Vi försöker komma till “reconnect” genom att ta till dessa överlevnadssätt men vi når inte fullt dit. Detta är precis samma stress för våra kroppar som fysiskt hot. Det är stressande och ensamt att ha en smärtsam relation.
  • Illustrera trestegs-dansen. Se skissen med de tre stegen i bilden ovan, kanske vill du skriva ut den för att använda den med en klient, eller rita upp den på tavlan? Ladda ned den på sidan för verktyg. Om vi tror att vi alltid skall vara i kontakt blir vi ännu mer drabbade av varje kontaktbrott. Kanske blir vi så rädda att släppa taget alls för vi tror att det inte skall gå att få kontakt på nytt? Då är vi inne på den mer ambivalenta lutningens, “bläckfiskens” försök att lösa dansen. Eller så värjer vi oss från att gå in i intim kontakt för vi vet att man kan bli diskvalificerad eller invaderad av någon annans behov, som den mer undvikande lutningen, “sköldpaddan” har som lösningsförsök. En snabb och svårförutsägbar växling mellan dessa två lägen kan vara en metafor för den desorganiserade anknytningens smärtsamma växlingar.
  • Make sense” av anknytning – det är logiskt att regera som vi gör, vi har lärt oss bästa överlevnadssättet som de relationsexperter vi alla är. Det vi gör kan verka “tossigt” men vi gör vad vi kan som de livshjältar vi är.
  • Validera ömsint smärtan, hos dig själv, din klient eller partner – det gör ont att inte få kontakt! Vi blir inte våra bästa jag.
  • Uppmärksamma funktion och skilj ut kapacitet från överlevnad. Använd ett språk som skiljer våra “överlevnadsmönster” från dem vi egentligen är – kapabla till kontakt, värda att älska och älskas. I den parterapi vi arbetar med på Parkliniken, använder vi Hedy Schleifer´s uttryck att leva i sin mänskliga “essens”. Många andra terapier och filosofier har liknande uttryck för att benämna det som är friskt och oförstört och alltid kan blomstra inom om oss. Eftersom det vi fokuserar på växer, i hjärnan och livet, skall detta betonas och återbetonas hela tiden.
  • Gympa och träna den blick ser skillnaden mellan överlevnad och “essens” – att notera sin impuls (att gå, springa efter, stänga av, skrika ut förtvivlan) är första steget till sedan kunna välja. Varje gång detta sker är en halleluja-moment!
  • Betona att vi inte kan hjälpa att vi går till överlevnad då och då, det vill säga disconnect. Det är ingen fara att hamna där – bara vi kan gå ur det när faran är över och återanknyta. Det är “tomgången”, som illustreras i filmen nedan, som är förtvivlande. Det är naturligt att vårt fokus vill gå till det som gör ont. Men efter att ha kollat om verklig fara finns behöver vi hjälpa oss och varandra ur det ont-iga.

Med ovanstående är ett språk etablerat för att skilja de vi är från det vi gör när vi har ont. För många kan det vara första gången denna skillnad blir sedd, och lyft.

Att ta tillbaka makten och återvända till åldersadekvat lek

Med användning av ett språk som ovan, som betonar funktion och kapacitet – låt oss fortsätta äventyret.

Andras reaktioner säger något om dem, vår respons på dem säger något om oss, säger man ibland.  I den vuxna, symmetriska relationen, poängterar parterapeuten Hedy Schleifer att båda 100% ansvariga för vad de lägger in i det relationella utrymmet, dvs hur man dansar sin dans. Läs mer i Utrymmet mellan oss där kärlek händer – det som läggs in här ändrar allt. Detta ansvar innebär fantastiska saker: vi kan påverka. Här kan trygghet smitta!

Om vi, eller våra klienter, är kvar i egen reaktivitet för att någon annan är “dum” så lägger vi makten hos den personen: “jag måste vara sånhär för du är ju såndär”. Vi är med och väljer! Detta skall äras och hyllas – och måste återuppfinnas hela tiden. Alla stegen nedan leder fram till hur vi kan öva på att välkomna varandra tillbaka:

  • Lugna, reglera och ta hand om det egna stresspåslaget. Lyft fram ansvaret att ta hand om sin egen stress, oro, impuls först. Hitta lekfulla sätt som signalerar självmedkänsla. Nu när jag vet om att jag är på disconnect och har ONT, vad kan jag då göra för mig själv för att komma tillbaka till min egen “essens”? Detta är centralt för resten av jobbet. Här använder vi på Psykologi med mera & Parkliniken ofta den cirkelmodellen över våra olika system för att skapa egen påverkansmöjlighet på måendet.
  • Uppmärksamma när makten ges bort. Bli uppmärksam på alla inre och yttre beteenden som säger “det är ditt fel att jag måste vara såhär”. Till exempel: “Min partner har ju så dåligt morgonhumör att jag måste vara kall mot hen hela dagen sedan.” “Min kollega var ju så kort i tonen sist att jag tänker minsann inte erbjuda någon hjälp när det är dags för månadsrapporten.” “Jag tänker inte ta första steget till kontakt, så länge sedan som det var som hen hörde av sig.” Detta är sätt att välja att vara kvar i disconnect – det är ett val vi har vid en viss tidpunkt.
  • Uppmärksamma avvisade kontaktförsök: om du arbetar med paret i rummet, lyft fram alla tecken på “bollar” av kontakt som kastas. Väljer den andre att inte ta se dem, ta emot dem och att vara kvar i “disconnect” så låter hen dem ofta studsa bort, det var inte “rätt” kontaktförsök, inte rätt sorts förlåt. När vi ser dem som kontaktförsök och ändå väljer att avvisa – då väljer vi ensamhet. Fullt lagligt – men tråkigt.
  • Hylla olikheter – om de inte får finnas dör ofta lust, intresse och glädje. Men i många konflikter vill vi sudda ut dem – du måste funka/tänka/känna som jag – annars går jag sönder. Detta är att stanna i disconnect – som paret i filmen. Läs mer om vikten av olikheter och länkning i Hälsa är en relationell process.
  • Gympa gång på gång reconnect. En ny vana skapas bara genom att utföra den. Eftersom det vi fokuserar på växer skall stora fokuset ligga här. Bryt ned det i delar: Vad gör man, säger man, hur ser man ut? Se gärna mallen på sidan för verktyg. Fokusera på att fylla steg tre med strategier.
  • Åldersadekvat lek. Detta är den trygga återanknytningens signum. Hur ser den ut i den aktuella relationen? Hitta den i mikrostunden. Alla åldrar, alla relationer har sitt sätt att leka en åldersadekvat lek. Trygga däggdjur leker.

Förlåt och ägandeskap – PUNKT. Nyckeln till att komma hem till den man är.

När du säger förlåt – en viktig del av reconnect – äg din del av kakan klart och tydligt utan beskrivning om dina orsaker. Sätt sen punkt utan att förklara dig – det tar russinet ut kakan.  Att säga förlåt är verkligen att kunna vara i sin “essens”, och det går att öva. Att säga “förlåt” ingår i en mer utvecklad form i “amends”, moget ansvarstagande, när vi på Parkliniken arbetar med par som sårat eller svikit varandra, enligt modellen i Encounter centered Couples Therapy. Intresserad? Läs mer om kommande kurs nedan.

Här är några tips, i lättform:

Träna på att sätta punkt efter att du konstaterat vad du bidrog med. Lägg märke till denna skillnad: “Du, jag hade verkligen ett dåligt morgonhumör i morse, jag kan tänka mig att du blev jätteledsen. Det förtjänade inte du, förlåt. PUNKT” Jämför med känslan av att det följs av fortsättningen “Jag vet att du blev ledsen, men jag har ju sovit så dåligt inatt och du vet ju hur känslig jag är för dålig nattsömn, och så hade jag hade ont i huvudet också.” Vi kommer direkt att reagera på dessa “jag hade mina goda skäl att såra dig” som ett sätt att plocka russinet ut förlåtkakan. Det är en hårfin gräns mellan att förklara sig och att urskulda sig.

När du tar emot ett förlåt – en viktig del av reconnect – äg din del av kakan. Vad gjorde du? Kanske säger du “Jag såg att du sovit dåligt, ändå ville jag få det på mitt sätt i morse. Jag önskar jag hade varit mer lyhörd, det hade du förtjänat. Förlåt.” PUNKT. Med detta sätt så tar du din vuxna del av ansvaret, öppnar för reconnect, ärar att ni båda påverkar varandra. Detta är annat än om du smyger: “Ja för du har ju alltid så dåligt morgonhumör, hela min dag förstördes av det så det är klart att jag är sur fortfarande.”  Tillbaka i in det fortsatta “disconnect”. Lagligt, men tråkigt.

Nu är förlåtet sagt och valet finns för båda att omfokusera till det som fungerar. Valet finns att stanna i disconnect och dansa i överlevnadsläge som “sköldpadda” och “bläckfisk”. Att fortsätta hålla varandra ansvariga för det “tossiga” vi gjort i våra överlevnadsmode, i disconnect, kommer att få oss att skutta rakt in i disconnect igen. It´s a choice! som den amerikanska parterapeuten Pat Love brukar framhålla.

Som Helen Fishers forskning visar leder förmågan till att reconnect till långvarig tillfredsställelse i relationer. Liknande visas även i studier där förmågan att reglera egna känslor försäger relationell lycka, se t.ex. Emotion regulation predicts marital satisfaction.

Och sedan då?

Sedan fortsätter äventyret i tre steg. En relation är inte ett problem att lösa  – det är ett äventyr att leva, som Hedy Schleifer säger. Att steg för steg flytta sin fokus från att överleva till att leva i en kärleksfull och ömsesidig relation är en spännande resa. Att öppna sig för reconnect är ett rejält steg in i att äventyret kan börja. Dansen kommer att fortgå i tre steg – men hur länge vi är kvar i disconnect kan vi själva påverka. Och därmed “smitta” våra andra relationer med trygghet eller otrygghet.

Vill du lära dig mer? Passa på – sista kursstart 2020 för våra fördjupande kurser

Kom till oss på kurs och dyk ned i det hur connect – disconnet – reconnect lärs in och lärs om livet ut.  Varmt välkommen till våra kurser i Interpersonell Neurobiologi – några av kurserna startar för sista gången för detta år.

Kursdatumen kan ha passerat när du läser detta – klicka på länkarna ändå så ser du kommande datum.

Välkommen till Inspirationsdag i interpersonell neurobiologi 12/5 i Göteborg. Att använda uppmärksamhetsstyrning och kunskapen om hur minnet funkar är högrelevant i psykologisk första hjälpen, välkommen på Krishantering och Psykologisk första hjälp 9/9 i Göteborg.

Sista chansen under 2020

Vi har snart haft 10 kursomgångar av våra fördjupade utbildningar i Interpersonell Neurobiologi, med värmande feedback för oss kursanordare. Vi pausar enligt planen efter våren 2020s kursstarter för att ge utrymme för fördjupningskurser inom den parterapi vi arbetar med på Parkliniken. Se mer nedan. Vi siktar på nya kursstarter på dessa “klassiker” under 2021.

Så passa på om du vill gå under året: för alla som arbetar med mänsklig utveckling Interpersonell neurobiologi fördjupning, startar 29 april och nästa specialistkurs för psykologer i Interpersonell Neurobiologi startar 14 april.

Är du intresserad av att arbeta med par och vill inspireras av Interpersonell Neurobiologi och Encounter centered Couples Therapy? Välkommen till Interpersonell neurobiologi i parterapi GÖTEBORG 10/6. Obs att dagen har förkunskapskrav.

Fortsättningskursen för dig som gått Interpersonell neurobiologi fördjupning eller specialist – Interpersonell neurobiologi Del 2 – Fortsatt integration, start 6 maj 2020 är i nuläget fulltecknad – välkommen att kontakta oss om du vill komma med på reservlistan.

Höstens uppstart i Encounter centered Couples Therapy

Vi arbetar med Hedy Schleifers fantastiska parterapiparadigm Encounter centered Couples Therapy. Här är connect – disconnet -reconnect levande i rummet och vi arbetar i realtid med nyinlärning.

Läs gärna mer om Encounter centered Couples Therapy – detta relationella, upplevelsebaserade och inspirerande paradigm på Parklinikens sida. Vi är glada och stolta att efter intensiv efterfrågan kunna fördjupa och demonstrera hur vi arbetar med detta på kommande utbildningar i sen höst 2020 och våren 2021.

Obs att du som deltar skall ha gått någon av Interpersonell neurobiologi fördjupning, startar 24 mars eller specialistkurs för psykologer i Interpersonell Neurobiologi startar 17 mars. Passa på, vårens omgång är sista chansen att hinna gå innan parterapifördjupningen.

Läs mer på Encounter centered Couples Therapy del 1 – att bygga grunden – start 30 nov och Encounter centered Couples Therapy del 2 – att guida genom utmaningar – start 1 feb 2021

Välkommen på ett spännande parterapiäventyr!

Se mer i filmen nedan hur den ibland mycket smärtsamma dansen där vi fastnar i “disconnect”, och hur vägen ut kan se ut.